Äta för mig eller äta för andra?

Bortbjuden på middag igår. Förrätten var perfekt. Getost-gegga inrullad i parma-skinka. Gott. Huvudrätten var grillad rostbiff med potatigratäng. Eftersom jag ännu inte kommit till stadiet att jag berättar för folk att jag är lite "krånglig med maten" hade jag tagit med mig en egen (iofs smaklös) Cole Slaw. Gick utmärkt och även andra ville ha av kålsalladen. Efterrätten var nåt slags panna cotta (men med Kesella i). Jag åt halva för att det var gott och gav resten till F. Ibland äter man för att man är sugen. Ibland för att man vill vara artig. Detta var väl en kombination. När värdparet har ansträngt sig och säger "men det är massor av grädde i den här" - och glömmer helt bort allt socker - så äter jag lite. Jag tycker ju om det, men hade inte behövt. Ibland "behöver" man ändå.

Lånade ut GI-noll och Dahlqvist-boken till dem, och tror att jag väckte en viss nyfikenhet. Ska bli intressant att se hur de tänker sen.

En liten jul-bikt

Åkaj. Hur strikt ska man vara och ska man vara det alltid? Vem bestämmer det? Jag själv, I suppose. Det har varit jul. Jag har ätit allt möjligt. Ett gäng Aladdin-praliner. Rätt mycket glögg. Flera flaskor julöl. Inlagda rödbetor. Sill i massor. En prinskorv. Kanske en köttbulle (minns inte riktigt). Jordnötter. Vanliga nötter. Hovmästarsås. Senap. En gnutta sirap. Det var väl det, ungefär.

MEN. Jag har INTE ätit potatis (gjorde en blomkåls-jansson istället). Jag har INTE ätit bröd. INTE ris à la malta. INTE dadlar. INTE fikon. Jag har inte ätit hela tiden, oavbrutet, som jag brukar annars om jularna. Nånting har ändå hänt. Jag har säkert sabbat lite av höstens framgångar, men inte så mycket som jag skulle kunna ha gjort. Och jag har inte straffat mig själv utan "syndat sunt". Typ. Jag är ganska stolt ändå.

Mjölmage

Att jag aldrig lär mig. Jag brukar ju nuförtiden vara så duktig på att ta med mig hemlagad (fet) mat till jobbet. Men idag glömde jag den i frysen. Knatade ut på lunchen för att köpa nån hämtmat. Hade som vanligt inga kontanter så det braiga stället med OK mat var uteslutet. Det blev det vanliga. Och jag borde veta vid det här laget att det inte är bra att äta där. ALLT är mjöl. Idag fanns ärtsoppa och pannkakor, mexikansk köttfärssoppa, thaikyckling och pasta med lax-grejs. Pannkakor? Uteslutet. Pasta? Uteslutet. Soppan såg jag inte. Då blev det thai-kyckling. Kollade ner i den där kantinen - och såg några kyckling- och morotsbitar ligga och simma i en genomskinlig, grå-beige mjölsås. Ändå var det det bästa jag kunde komma på. Tog en hög "tillåten" sallad och fyllde asken med kyckling-gegga. Åt salladen först och plockade ut kyckling-bitarna. Och nu har jag huvudvärk och magen är som en bullrig torktumlare. Huvudvärken kanske jag hade haft ändå, men inte den jobbiga magen. Fy. Den är gasig och mullrig och kniper. Jag ska INTE gå dit och äta igen... Fatta det nu.

Vete-...katten

Lussekatter ska man ju inte äta. Så jag har satt deg och knådat deg och rullat deg och format deg. Men inte ätit en enda katt. Jag smakade på en kvadratcentimeterstor bit. Hade inget sug direkt, men doften och värmen och hemtrevligheten påverkar. Så är det bara. Men jag måste tydligen inte äta lussebullar. Heller.

Igår undrade vissa hur det går med "dieten". Och trots att jag har bestämt mig för att vara ödmjuk och inte vare sig provocera eller pracka, så kan jag inte låta bli att prata om fettet. Jag borde hålla mig till kolhydraterna, men det går inte att komma undan pratet om fett-ätandet. När man bara pratar kolhydrater är folket med på noterna. Men så fort jag nämner smör, grädde och annat fett - tystnar alla. Det är ju ändå lite roligt på nåt sätt...

Slarv igen

Det första jag fick höra idag på julegott-träffen var: "Det är farligt att äta som du gör!!!". "Det finns en massa läkare som säger det!". "Det står överallt!" - Hmm. Det tror jag inte på, sa jag. Det finns en massa läkare som säger tvärtom också.

Jag vet inte om de hade tänkt att jag skulle vara smalare än jag har hunnit bli, men strunt samma. Jag känner mig fortfarande väldigt nöjd och mår bra. Men! Jag åt en knäck och två wienernougat (hemlagade) och drack två små muggar lättglögg. Det var onödigt. Men samtidigt inte. Jag gillar glögg. Och jag har inte upplevt mig som så sockerberoende att jag måste avstå helt för att inte få ett senare sug. Och jag hävdar för mig själv och andra att jag inte blir särskilt påverkad av att äta lite socker - men egentligen vet jag ju inte det än. Jag blev störthungrig när jag kom hem och kände mig grinig - men det kan lika gärna ha varit medvetenheten om att jag slarvat som orsakade det. Kanske. Eller?

Det är intressant hur känsligt det är med kost och matidéer. Det är nästan förolämpande att komma med andra tankar än de vedertagna. Jag kan inte pracka på folk de här tankarna, hur mycket jag än vill. Man kan tycka att omtanken om andra skulle styra det - men det blir så infekterat och irriterat om man skulle lägga sig i. Så nä. Jag sneglar på alla lättgrädde-paket och Milda-askar och håller tyst. Att det finns laktos-intoleranta som kan börja dricka mjölk om de äter rätt fett, är inget jag tjatar om...

Julbord

OK. Nu är det snart jul och jag vill ha glögg. Då dricker jag glögg. Faktiskt. Jag äter inget bröd och ingen potatis, men glögg vill jag ha när det är mörkt och ruggigt.

I torsdags var det julbordsdags, och det gick ganska bra. Hade för avsikt att inte dricka öl, men rödvin till sillen kändes inte som ett alternativ. Det fick bli julöl i alla fall. Och snapsar. Men ingen Jansson, inget bröd, ingen ris à la Malta, inget godis. Var alldeles för mätt (som vanligt på julbord) men ändå mätt på rätt OK saker. Tycker att det får funka så. Vissa grejer vill jag äta när det "krävs" av sammanhanget - och jag tror inte att jag är så kolhydrat-känslig att jag inte klarar av det. Klart att jag inte går ner i vikt just när jag "syndar" men det kan jag göra på andra sidan nyår igen. Sen finns det annat som man kan tycka att jag lika gärna kan äta då, när jag är lite slapp med vissa saker. Men jag prioriterar. Vissa saker och smaker vill jag ha. Andra klarar jag mig utan - och då låter jag bli. Till förmån för mer av det jag vill slarva med.