PF

Passar på att blogga lite här och där, nu när skrivlusten kom tillbaka.

Den här bloggen är ju typ attans ouppdaterad - men det beror mest på att det inte hände så mycket nytt sen. Jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Och håller på än. Jag kör lågkolhydrat och för mig har det blivit normalt och mitt sätt att äta. Kroppen och hjärnan reagerar automatiskt med att ta avstånd från ffa mjöl och sädesslag ö h t. Jag behöver inte tänka eller sortera. Det är lika självklart som det en gång var att leta lättprodukter. Och priset jag betalar är ett jämnare humör, stabil vikt och bra blodvärden.

Det är så roligt att läsa mina första inlägg här. Jag var ganska tidig. Absolut inte först, men ganska tidig. Och det jag skriver i de första inläggen, är nästan exakt samma ord som nya LCHF'are skriver idag. Samma tankar. Samma sociala träning. Samma mat.

Efter den där banbrytande Dahlqvist-boken och min övergång till en annan livskost, blev jag i farten mycket mer medveten om kostens innehåll. Jag delar den erfarenheten med många som har vågat bryta ätmönstret. Plötsligt blev ingredienser viktigt. Bra råvaror. Ekologiska produkter. Hela synen på mat ändrades. Och rädslan för att frångå "reglerna" försvann. Eller åtminstone minskades betydligt. Det kanske inte är så farligt att inte lyda Livsmedelsverket. Om de har lurat oss med nyckelhål och mellanmål - vad säger att det inte finns mer att testa?

Så sen en månad eller två (minns inte exakt när jag började) kör jag 16/8-fasta. Jag är inte strikt, inte rigid och inte alltid konsekvent. Men mitt förhållande till mat har blivit SÅ mycket mer avslappnat. Vilket var mitt mål och min förhoppning, förutom att ev tappa några fler kilon.

Jag HAR tappat kilon. Om det beror på fastan eller den avslappnade inställningen vet jag inte, eller om det är en kombination. Men det spelar ju ingen roll. Det funkar.

Det som funkar mest är att inte maniskt äta de måltider som vi "bör" äta, utan äta när jag har lust. Jag insåg att jag har ätit mina ägg till frukost i flera år utan att vara vare sig tillräckligt hungrig eller ens sugen. Så i somras, på semestern, insåg jag att vi körde periodisk fasta utan att tänka på det. Vi vaknade sen, käkade frukost vid 13-tiden och käkade sista målet kanske vid 21. Utan att gå hungriga eller bli gnälliga eller småäta. En avslappnad inställning till ätandet.

OCH. Det som OCKSÅ är praktiskt att ingen märker det. Hade jag kört 5/2-fasta hade folk ifrågasatt, kommenterat och ältat. Nu är det ingen som tänker på det - och de som ser att jag inte äter här, tror säkert att jag har ätit hemma. För så gör ju vanligt folk.

Senast igår, efter lite diskussioner på det gamla vanliga viset, fick jag höra "Men du hoppar väl inte över frukosten??". "Det har man ju hört att det är det viktigaste målet på dagen!!!". Så det vågar inte folk...

Jag svarade att jag gillar att experimentera. De får de ta.

En riktigt bra text om periodisk fasta kommer här. Sammanfattar allt.

Jonas Bergqvist - Periodisk fasta

Sista inlägget om LCHF

Den här varianten av min blogg uppdateras inte längre, men LCHF är fortfarande mitt huvudsakliga sätt att äta. Jag är inte så strikt längre, och jag har gått upp lite (därför...) men jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att det är kolhydraterna man ska akta sig för - inte fettet. Och den övertygelsen sitter benhårt. Att jag sen slarvar oftare och oftare med ostbågar och godis, är en sak jag måste göra upp med mig själv. Jag vet vad som gäller.

Läs mer på www.kostdoktorn.se för bra info om LCHF. Här blir det inte mer.

Läs de andra istället

Mitt LCHF-liv fortsätter. Jag går inte ner längre - men det beror kanske delvis på att jag inte är så värst strikt längre. Tillåter mig kanske lite för många små avsteg av sociala skäl - men å andra sidan har inte julpralinerna och glöggen och små bitar av efterrätt vid större middagar påverkat vikten vare sig uppåt eller neråt. Jag är nöjd. Behöver jag ta i lite, så vet jag hur jag ska göra.

Jag kommer nog inte att skriva så mycket mer här - men jag kan rekommendera ett gäng andra grymma bloggar i ämnet:

Kostdoktorn
Dahlqvists blogg
Vägen från 137 kg
Fett bra mat
Airams matblogg

Varför?

Förresten. Jag blir lite irriterad på vissa i min omgivning. Jag propagerar inte så mycket längre. Folk vet om vad jag äter och ärligt talat kunde de ju skita i det och bara låta mig äta. Men vissa ska kommentera det på ett sätt som får mig att tro att de nästan skulle vilja göra samma sak, men de MÅSTE skylta med att det sättet de har valt själv, minsann är väldigt bra.

Då blir jag lite trött. För då börjar jag undra om de verkligen har valt själva? De äter som alla andra. Kämpar mot övervikt som alla andra. Blir sjuka och trötta som alla andra. Men jädrar så bra de äter, för kom inte här och kom här, inte.

Har de verkligen valt själva då? Varför väljer man en gulfärgad kemiskt framställd sörja som fraktats i tankbilar, framför smör t ex? Jag bara undrar. Varför gör man det valet? Vad är det i det som är bättre för en själv och barnen? Tell me...

Normalt umgänge trots onormal mat

Nu har jag klarat av en resa med jobbet till Madrid och en aktivitet med en leverantör. Inte vid något av tillfällena hade jag angett någon särskild kost-önskan. Men det gick bra ändå. Kanske några eftergifter, men inom rimlighetens gräns.

I Madrid fanns skinka, cole-slaw, korvar, ostar och bacon till frukost. Dåligt med ägg, men i det stora hela helt OK. Luncherna var i buffé-form. Blev mest grönsaker, men lite fisk fanns det ju t ex. Middagarna var sådär, rent smakmässigt, men det lassas inte fram en massa potatis och pasta som utfyllnad där i medelhavski-land. Drack några enstaka öl och knaprade några hårda karameller under konferensen. I övrigt gick det utmärkt att vara ganska strikt. Fetthalten var ju inte fenomenalt hög, men det tror jag inte längre att den behöver vara heller. Det fanns ju feta ostar och korvar, som sagt, och det räckte långt. Jag var mätt och nöjd. Det är väl det som räknas?

På leverantörsjippot serverades hamburgare till lunch. Det var bara att plocka allt utom brödet. Lite geggigt utan bestick, men det gick finfint. Och flera följde mitt exempel när de såg min tallrik, mumlande "sån där GI"... :)

Det var detta jag ville uppnå. Att kunna vara med överallt utan att krångla och behöva motivera allt hela tiden. Jag äter det jag känner för, och det håller. Skönt.

Kost-attack

Alltså, jag måste gå "hur-man-framför-sitt-budskap-som-man-tror-så-hårt-på-utan-att-tränga-sig-på-och-överfalla-människor-med-sin-övertygelse"-kursen. Jag, om någon, AVSKYR när säljare och andra budbärare tränger sig på och försöker övertyga mig om förträffligheten i den där prylen, eller den där tron, eller nåt annat. Och så gör jag det själv!!! Va-f... Skärpning. För det första måste man nog vara lyhörd för var den tänkta mottagaren står. Sen bör nog budskapet anpassas efter det. Inte attack på direkten.

Nä. Måste träna på att ha en lika ödmjuk framtoning när det gäller min kost-livsstil som annars i livet... Eller? ;-)

Men det är väl som allt annat. Jag engagerar mig känslomässigt och kan inte stänga de där känslorna inne. De sipprar ut genom varenda por.

Självbehärskningkurs? Finns det?

Dieten blev en kost blev en stil

Här är det inte långt mellan inläggen...eller? Nå. Det som skulle bli en livsstil - har nog blivit det. Hur klyschigt den än låter. Jag tänker inte ens på vart vi går eller vad jag kan äta till lunch. Det ordnar sig. Att välja bort pajer och mackor går alldeles automatiskt och blir det totalt fel så gör inte de där morotsstrimlorna eller den där matskeden mjölsås så himla mycket. Det är ingen idé att straffa sig själv efter såna halvbra måltider. Det rättar till sig sen. Och det där lilla är så otroligt mycket mindre än vad övriga äter, så det blir nästan försumbart. Så kan jag säga för att jag inte verkar vara den superkolhydratkänsliga typen, iofs. Det finns de som har det mycket värre. Jag kan äta en godisbit utan att falla i sockerfällan t ex. Men jag äter nästan inga godisbitar i alla fall. Det finns liksom inte, mer än kanske typ nån gång per månad vid en viss period...

Så eftersom det går så automatiskt, så säger jag inte nåt särskilt när jag ska äta tillsammans med andra. Tänker liksom inte på det. Och det är ju lite dumt - för det är lite osjysst mot värd/värdinna om man inte äter nåt av det man bjuds på för att man har glömt tala om att man är lite kinkig nuförtiden.

Då är det bra med värdar och värdinnor som tänker själva! Fick en fråga av P igår: "Hörru, vad äter du egentligen??". Haha. Befogat kanske. Särskilt eftersom han har den allergiskaste (!) fru man kan ha.

Snacka om matlagningsutmaning på lördag!