Läs de andra istället

Mitt LCHF-liv fortsätter. Jag går inte ner längre - men det beror kanske delvis på att jag inte är så värst strikt längre. Tillåter mig kanske lite för många små avsteg av sociala skäl - men å andra sidan har inte julpralinerna och glöggen och små bitar av efterrätt vid större middagar påverkat vikten vare sig uppåt eller neråt. Jag är nöjd. Behöver jag ta i lite, så vet jag hur jag ska göra.

Jag kommer nog inte att skriva så mycket mer här - men jag kan rekommendera ett gäng andra grymma bloggar i ämnet:

Kostdoktorn
Dahlqvists blogg
Vägen från 137 kg
Fett bra mat
Airams matblogg

Varför?

Förresten. Jag blir lite irriterad på vissa i min omgivning. Jag propagerar inte så mycket längre. Folk vet om vad jag äter och ärligt talat kunde de ju skita i det och bara låta mig äta. Men vissa ska kommentera det på ett sätt som får mig att tro att de nästan skulle vilja göra samma sak, men de MÅSTE skylta med att det sättet de har valt själv, minsann är väldigt bra.

Då blir jag lite trött. För då börjar jag undra om de verkligen har valt själva? De äter som alla andra. Kämpar mot övervikt som alla andra. Blir sjuka och trötta som alla andra. Men jädrar så bra de äter, för kom inte här och kom här, inte.

Har de verkligen valt själva då? Varför väljer man en gulfärgad kemiskt framställd sörja som fraktats i tankbilar, framför smör t ex? Jag bara undrar. Varför gör man det valet? Vad är det i det som är bättre för en själv och barnen? Tell me...

Normalt umgänge trots onormal mat

Nu har jag klarat av en resa med jobbet till Madrid och en aktivitet med en leverantör. Inte vid något av tillfällena hade jag angett någon särskild kost-önskan. Men det gick bra ändå. Kanske några eftergifter, men inom rimlighetens gräns.

I Madrid fanns skinka, cole-slaw, korvar, ostar och bacon till frukost. Dåligt med ägg, men i det stora hela helt OK. Luncherna var i buffé-form. Blev mest grönsaker, men lite fisk fanns det ju t ex. Middagarna var sådär, rent smakmässigt, men det lassas inte fram en massa potatis och pasta som utfyllnad där i medelhavski-land. Drack några enstaka öl och knaprade några hårda karameller under konferensen. I övrigt gick det utmärkt att vara ganska strikt. Fetthalten var ju inte fenomenalt hög, men det tror jag inte längre att den behöver vara heller. Det fanns ju feta ostar och korvar, som sagt, och det räckte långt. Jag var mätt och nöjd. Det är väl det som räknas?

På leverantörsjippot serverades hamburgare till lunch. Det var bara att plocka allt utom brödet. Lite geggigt utan bestick, men det gick finfint. Och flera följde mitt exempel när de såg min tallrik, mumlande "sån där GI"... :)

Det var detta jag ville uppnå. Att kunna vara med överallt utan att krångla och behöva motivera allt hela tiden. Jag äter det jag känner för, och det håller. Skönt.

Kost-attack

Alltså, jag måste gå "hur-man-framför-sitt-budskap-som-man-tror-så-hårt-på-utan-att-tränga-sig-på-och-överfalla-människor-med-sin-övertygelse"-kursen. Jag, om någon, AVSKYR när säljare och andra budbärare tränger sig på och försöker övertyga mig om förträffligheten i den där prylen, eller den där tron, eller nåt annat. Och så gör jag det själv!!! Va-f... Skärpning. För det första måste man nog vara lyhörd för var den tänkta mottagaren står. Sen bör nog budskapet anpassas efter det. Inte attack på direkten.

Nä. Måste träna på att ha en lika ödmjuk framtoning när det gäller min kost-livsstil som annars i livet... Eller? ;-)

Men det är väl som allt annat. Jag engagerar mig känslomässigt och kan inte stänga de där känslorna inne. De sipprar ut genom varenda por.

Självbehärskningkurs? Finns det?

Dieten blev en kost blev en stil

Här är det inte långt mellan inläggen...eller? Nå. Det som skulle bli en livsstil - har nog blivit det. Hur klyschigt den än låter. Jag tänker inte ens på vart vi går eller vad jag kan äta till lunch. Det ordnar sig. Att välja bort pajer och mackor går alldeles automatiskt och blir det totalt fel så gör inte de där morotsstrimlorna eller den där matskeden mjölsås så himla mycket. Det är ingen idé att straffa sig själv efter såna halvbra måltider. Det rättar till sig sen. Och det där lilla är så otroligt mycket mindre än vad övriga äter, så det blir nästan försumbart. Så kan jag säga för att jag inte verkar vara den superkolhydratkänsliga typen, iofs. Det finns de som har det mycket värre. Jag kan äta en godisbit utan att falla i sockerfällan t ex. Men jag äter nästan inga godisbitar i alla fall. Det finns liksom inte, mer än kanske typ nån gång per månad vid en viss period...

Så eftersom det går så automatiskt, så säger jag inte nåt särskilt när jag ska äta tillsammans med andra. Tänker liksom inte på det. Och det är ju lite dumt - för det är lite osjysst mot värd/värdinna om man inte äter nåt av det man bjuds på för att man har glömt tala om att man är lite kinkig nuförtiden.

Då är det bra med värdar och värdinnor som tänker själva! Fick en fråga av P igår: "Hörru, vad äter du egentligen??". Haha. Befogat kanske. Särskilt eftersom han har den allergiskaste (!) fru man kan ha.

Snacka om matlagningsutmaning på lördag!

Krånglig men frisk

Nu är det så bekant på kontoret att jag äter min "diet" (orkar inte tillrättavisa alla som kallar den det) så det tas hänsyn i diverse aktiviteter och gemensamma måltider - på samma sätt som om jag var allergisk eller intolerant på nåt sätt. Jag känner mig inte lika krånglig längre. Det är inte värre än att vara vegetarian eller inte äta fläsk pga religiösa/kulturella seder. Tycker fortfarande att det är lite obekvämt och vill gärna säga "inte ska ni väl göra så för lilla mig", men ändå. Det känns inte lika konstigt och besvärligt längre.

Så till en annan effekt av den här "kost-stilen". Jag har knappt varit förkyld sedan jag började i augusti förra året. Jag hade en vända med lite lätt feber och snor - men medan "alla andra" hade sina sjukor i ett par veckor, var jag lite halvkass i sisådär fyra dagar och jobbade under tiden. Hostan som brukar vara ett säkert kort varje vår och hålla i sig ett par veckor, minst, är inte närvarande alls och har inte varit det heller. Några mornar har jag haft lite ont i halsen, men efter någon timme har det försvunnit. Och jag tycker att alla runt mig är förkylda hela tiden. Konstigt men magiskt! Jag tror att det dels beror på kolhydratminskningen pga eikosanoiderna och det där (som jag inte kan förklara) och dels pga att jag äter mer Omega 3 från både mat och piller. Och mindre Omega 6.

Immunförsvaret verkar ha "boostat" helt enkelt.

Lätt att vara mätt på rätt sätt

Blir ju inte så många inlägg här längre. Känner mig som sagt helt övertygad om att det är vägen att gå. Viktminskningen går lååångsamt, men jag är mer nöjd med kroppen nu - och det måste vara det som är det viktigaste.

Många frågar om jag "fortfarande håller på med dieten". Som det ser ut nu kommer jag alltid att hålla på med "dieten". Som inte är någon diet i mina ögon. När jag säger att jag kommer att fortsätta såhär, får jag ibland skeptiska skratt tillbaka. "Nå, om ett tag har hon bytt till nåt helt annat". Det gör mig lite stött - men det är ju egentligen inget att bry sig om. Jag gör ju som jag vill...

Jag har alltid försökt tänka på vad jag äter, med olika bra resultat. Oftast har jag tröttnat och struntat helt i allting till slut. Men jag har aldrig hållit på så länge och stabilt som med detta. Aldrig någonsin.

Det är ju inte svårt. Jag är ju mätt, inte sugen, äter goda grejer.

Som debatten ter sig i media nuförtiden, behöver man inte förklara så mycket heller. Det är bara att hänvisa till Annika Dahlqvist - för nu har nästan alla koll på vem hon är, oavsett vad man tycker om henne.

Senast igår fick jag kommentarer om att jag ser smalare ut. Det tackar jag för!