Här är det inte långt mellan inläggen...eller? Nå. Det som skulle bli en livsstil - har nog blivit det. Hur klyschigt den än låter. Jag tänker inte ens på vart vi går eller vad jag kan äta till lunch. Det ordnar sig. Att välja bort pajer och mackor går alldeles automatiskt och blir det totalt fel så gör inte de där morotsstrimlorna eller den där matskeden mjölsås så himla mycket. Det är ingen idé att straffa sig själv efter såna halvbra måltider. Det rättar till sig sen. Och det där lilla är så otroligt mycket mindre än vad övriga äter, så det blir nästan försumbart. Så kan jag säga för att jag inte verkar vara den superkolhydratkänsliga typen, iofs. Det finns de som har det mycket värre. Jag kan äta en godisbit utan att falla i sockerfällan t ex. Men jag äter nästan inga godisbitar i alla fall. Det finns liksom inte, mer än kanske typ nån gång per månad vid en viss period...
Så eftersom det går så automatiskt, så säger jag inte nåt särskilt när jag ska äta tillsammans med andra. Tänker liksom inte på det. Och det är ju lite dumt - för det är lite osjysst mot värd/värdinna om man inte äter nåt av det man bjuds på för att man har glömt tala om att man är lite kinkig nuförtiden.
Då är det bra med värdar och värdinnor som tänker själva! Fick en fråga av P igår: "Hörru, vad äter du egentligen??". Haha. Befogat kanske. Särskilt eftersom han har den allergiskaste (!) fru man kan ha.
Snacka om matlagningsutmaning på lördag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar