Kalas

Undrar om jag börjar leva det här livet på riktigt nu. Jag var på kalas i fredags, och det gick jättebra. Jag grundade med lite ägg och ost innan jag åkte. Buffén var uppdukad med pastasallader, vindruvor och hembakt bröd bl a. Värdinnan/födelsedagsbarnet visste lite om min "diet", men eftersom jag verkligen inte var den enda gästen, kunde man inte förvänta sig specialkost för min skull. Men det gick att plocka lite ändå.

Det fanns en hel form med kyckling, täckt med nåt slags crème fraiche-sås, ruccola och tomat. Det fanns olika ostar på ett fat. Det fanns vatten. Jag kunde plocka lite utan att det såg konstigt ut. Jag behövde inte äta för att bli mätt, men jag kunde äta lite för att vara social, och för att det var gott!

Tårtan till kaffet tog jag givetvis inte heller, men det kändes bara bra att låta bli. När man inte ens är sugen, och människor runt omkring mumlar fram sin ångest över att de över huvud taget äter den, tar minimala bitar - men lurar sig själv genom att ta flera gånger, pratar om att man måste "unna sig", att det inte är kalas varje dag osv osv, känns det oerhört tillfredsställande att bara sitta med kaffekoppen och vara nöjd så. Förmodligen handlar nöjdheten om att jag tagit kontroll över mitt beteende, men det handlar nog också om att jag helt enkelt är nöjd över att slippa suget. Varför ska jag äta något som jag inte är sugen på, när det är något jag absolut inte behöver?