Diet

En sak till. Jag säger ibland att jag har börjat på en ny diet. Rättar mig ofta själv, och igår hann M reagera ganska fort. "Det är ingen diet! Det är ditt nya liv!", typ. Japp. Jag vet. Men jag har två anledningar till att kalla det diet. Ett tag.

För det första är det mindre risk för starkt ifrågasättande om man säger att det är diet och inte en ny livsstil. Diet är något som alla känner till och många har provat. Att byta liv låter flummigt och tarvar ingående redogörelse.

För det andra vill jag själv se det som en "viktnedgångs-boost" tills jag hamnar i "önskad kropp". Därefter har jag för avsikt att plana ut lite och (beroende på vad jag har behov av) bli lite mindre extrem. Kanske kan jag då äta en och annan böna eller kikärta. Kanske lite mer grönsaker och t om rotfrukter som rödbetor och morötter som är gott.

Därför kommer jag att fortsätta att kalla det för diet...

Placebo

Just det ja. Glömde en sak. Diskussionen jag berättade om hamnade i placebo-träsket. Jag håller med om att min tro på detta i sig kan påverka mig betydligt, både fysiskt och psykiskt. Men jag tycker inte att man kan förklara viktnedgång och minskat behov av insulin vid diabetes (som inte jag har, men andra), med placebo-effekten eller ren tro. Det är ju en biokemisk process som pågår i våra kroppar när vi äter och inte äter. Tro f-n att det ger resultat. Sedan om de är bra eller dåliga kan och ska givetvis diskuteras - men förklara inte allt som krockar med den invanda föreställningen med tro...

Diskussion

Idag fick jag mitt första - nästan lite irriterade - mothugg. Det var rätt åt mig. Jag hade lovat mig själv att inte prata om det, så kom samtalet in på vad som påverkar oss, och då öppnade sig min mun och jag sa "Jag tror numera att det är kosten till väldigt stor del" och det syntes på mig att jag ville säga något mer och jag berättade om min nya tro. Jag fick en del "dokumenterade" sanningar mig till livs, och jag kände att jag måste läsa på mer och ha en annan attityd när jag hamnar i de här diskussionerna. Inte för det iofs - det är inte för dem jag byter livsstil - men det blir enklare om man lugnt och sansat kan komma med sina argument och sedan lägga ner. Nu var det ingen ilsken debatt idag, inte alls, men det kändes att det kan bli lite känsligt.

Men då tänker jag på M! Han ringde igår och det var himla roligt. Har inte pratat med honom på länge-länge-länge, men det var samma gamla M. En massa gamla minnen dök upp (och så säger de att vi LCHF'are får dåligt minne. Fnys.) och det visade sig att han har levt mer eller mindre såhär i två år!!! Suveränt. Sicken kunskapskälla att ösa ur! Roligt. Jag blev om möjligt än mer övertygad av att prata med någon som provat så länge. Han trillar tillbaks då och då av praktiska skäl, men han hade inte övergivit tanken på att detta är bra.

Nu måste jag läsa på om magcancer, mjölk och japaner. Måste hitta de dokumenterade sanningarna...

Uschel

Och nu kom lite yrsel och illamående. Jag börjar förstå vad folk menar när de beskriver omställningsbesvären. Många mår verkligen inte bra de första veckorna när kroppen motsträvigt ska byta inriktning - och jag får tydligen en rättmätig släng jag också. Det visar väl bara att jag är som alla andra...

Nä, det är bara att bita ihop!

Bättre och bättre dag för dag...

Måste skynda mig att dämpa det griniga från igår. Idag är allt mycket bättre. Ingen huvudvärk. Har ätit extra smör till lunchen (vis av erfarenheten från igår) så jag hoppas att jag står mig länge. De första dagarna var ju allt så himla positivt, och så kan man ju inte ha det jämt. Skulle jag gå omkring och tralla på det viset jämt skulle nog inte minst jag själv undra om det är nåt fel... Samtidigt blev jag lite besviken när jag faktiskt råkade ut för samma saker som alla andra verkar göra. Trodde nog att jag minsann skulle glida in i det nya livet på en räk...ost.

Kroppen känns stadigt bättre - även om det inte är synligt än. Jag är inte riktigt så fixerad vid detta nya liv idag, som jag var för en vecka sedan. Då var det det enda - verkligen det enda - jag kunde tänka på. Nu lämnar jag plats för annat, även om det upptar en del tankekraft fortfarande. Framför allt handlar det såklart om hur man hanterar omgivningen. Hur ska jag göra med barnen? Hur ska man få folk att förstå att det faktiskt ligger vetenskap bakom...?

Fetto

Uuhh. Känns sådär idag. Det KAN iofs ha att göra med att jag har hällt i mig flera koppar kaffe. Får hjärtklappning av det. Och nu är det huvudvärk och lite hunger. Inte så att jag har "syndat" - absolut inte - men är hungrig tidigare än jag brukar. Funderar på om jag ätit för lite fett, eller för lite över huvud taget. Två kokta ägg med majonnäs och en avokado, samt en kopp rött te med grädde till frukost. Och tre smörstekta färska (styvpappa-fiskade) makrillar med extra (stor) smörklick till, till lunch. Får nog se till att sätta i mig nåt mer matigt till middag.

Min mun glappade idag också. Har alltid en tråkig vana att klanka ner på mig själv och idag kallade jag mig "fetto" - trots att jag inte längre känner mig sådan. Jag har inte gått ner så mycket, men det lilla räcker ändå för att jag ska känna mig lättare och bättre. För två veckor sedan VAR jag ett fetto, men kanske inte nu, ändå. Min f d chef hörde mig och blev irriterad för att jag har en konstig självbild och att det är dumt att säga så om sig själv. Det projicerar en bild för omgivningen.

Och det är klart - det vet jag ju. Men samtidigt finns det tendenser att hela tiden småljuga om varandra - "du är VISST smal!" eller "nämen DU kan väl ha medium!" - och dessa är jag så trött på. SÅ konstig självbild har jag faktiskt inte. Jag väger mycket mer än vad folk tror, jag döljer alltid min kropp i icke åtsittande kläder (inte tält, men pösigt), och jag trivs inte med min kropp. Jag känner vad jag känner, och ser vad jag ser i spegeln. Och jag ser mig själv på kort. Det är inte jag som har en konstig självbild - det är de som inte kan låta bli att småljuga för att det ska låta bra.

Men visst sjutton ska jag låta bli att säga så om mig själv. Det är ju helt onödigt. Jag ska överraska dem den här hösten. Allt de trodde att de visste om mig, ska visa sig vara annorlunda.

Tveksam

Nja. Det var inte den bästa LCHF-dagen hittills. Huvudvärken höll i sig hela dagen, och jag hittade en del info på nätet som gjorde mig tveksam.

Det enklaste är ju att bara läsa vad förespråkarna skriver, men jag är så rädd för att bli ett hjärntvättat freak som helt tappar fokus och lägger all energi på min egen hälsa (eller frånvaro av den). Det är lätt att trilla dit på hela kittet på en gång, och då kommer jag inte att orka med mig själv. Iofs är det det som gör Annika D så bra. Det är inte extremt och det är lätt att förstå. Börjar ju förstå att det finns ett gäng "avarter" av samma tankar, men då med olika långt gånget tänk och resonemang. Och så läser man mitt i alltihop en artikel från någon "vanlig" dietist eller kostmedveten person, och då ser det ut som att det finns vetenskapliga belägg för deras teorier också, och till slut vet man inte vad man ska tro. Särskilt när man inte har den piggaste dagen av dem alla.

Åt sushi efter jobbet, och tyvärr känns ju det som en sak jag måste skippa. Eller åtminstone inte äta lika ofta som tidigare. Jag har inte känningar i magen eller så, men jag blir ju hungrig en timme efteråt. Då är det lätt att halka in i gamla tuggvanor igen...

Men jag ger mig inte. Jag är fortfarande inte övertygad från andra sidan om att detta är farligt eller helt fel. Det finns alldeles för många levande exempel på att det funkar för väldigt många.

"Neggig" blir "possig"

Idag har jag huvudvärk. Har ju läst att det kan komma, men det förtar lite av entusisasmen och jag tänker antydningar till negativa tankar.

Så mitt i allt upptäcker jag att jag ändå inte är trött. Trots att jag är hungrig, blir jag inte påverkad mentalt. Men jag går och väntar på det och tror att "nu kommer det", "nu måste jag nog proppa i mig nåt ändå". Låter bli att ta de där vindruvorna eller vad det nu kan vara, och inser att det inte händer något mer än lite kurrande i magen. Jag måste inte äta något.

Jag har en positiv syn på saker. Plötsligt.

De som känner mig vet att jag utgår från det värsta i alla lägen och att jag tar mycket personligt och reagerar i affekt. Åtminstone gjorde jag det. De senaste dagarna har det varit mycket lättare att ta saker med en mer neutral attityd. Med jämnmod, som jag såg någon uttrycka det. Helt fantastiskt!

Tänk om de har fel och vi har rätt?

Har märkt att jag ständigt funderar över detta nya. Förmodligen för att det är mot människans natur att förändra (som jag ser det). Jag har inte alls svårt att ändra mig rent praktiskt. Det är jättegott med ägg, grädde och brie. Men det sitter ju inuti. Jag funderar på hur jag ska förklara mig i olika situationer. Hur jag ska kunna samla tillräckligt med argument för att stå emot - om man nu ens ska försöka stå emot. Jag har ännu inte hamnat i en direkt "moteld", utan rört mig med människor som ändå är lite insatta och lite intresserade. Men en dag kommer jag stå där - och förmodligen tvivla igen. Alltså är det jätteviktigt att suga åt sig all kunskap och information som går att pressa in. För det är där problemet ligger. I teorin, vanorna, mönstret, experternas prestige, människors tro på att samhällets experter alltid har alla relevanta fakta och anpassar sina budskap till oss därefter.

Har experterna verkligen rätt? TÄNK OM DE HAR FEL!! Men inte vågar ändra sig och byta spår av prestige-skäl? Tänk om det är så. Då har de förstört våra liv.

För mig personligen finns det inga problem med min faktiska situation och min kropp. Eftersom jag inte väger mig, vet jag inte exakt, men jag tippar att jag har gått ner ca två kg den här första veckan (uppskattat m h a klämma-och-känna-metoden och jeanspassning). Jag har mer energi än jag någonsin haft. Jag är mätt och nöjd. Jag är piggare, gladare och jämnare i humöret än jag har varit i hela mitt vuxna liv.

Ingenting har försämrats. Allt har förbättrats. Sen i söndags. Har jag fel då...?

Formsvacka

Idag upplevde jag nog faktiskt min första svacka i nya LC-land. Iofs började dagen riktigt bra, när jag mot bättre vetande började berätta för min fd chef och en annan kollega om mina nyvunna kunskaper och insikter. De var - tvärtemot vad jag trodde - genuint intresserade och inte alls fördömande.

Men sen. Efter lunch. Då blev jag lite yr. Sen kom lite huvudvärk. Och jag tänkte att nä, det här är nog inte bra i alla fall. Åkte ut till en av mina andra arbetsplatser och där stod en stor godisskål. Jag tittade på den, kände en aning saliv rinna till, men vände och gick därifrån. Jag var ju inte sugen alls, utan det var mitt gamla jag som instinktivt (kan man skapa instinkter genom felaktigt leverne...eller motsäger det själva begreppet instinkt?) reagerade. Inte så farligt, men det gjorde mig besviken på mig själv.

Sen skulle jag handla och då blev det jobbigt igen. Man ser ju för fasen inte de riktiga grejerna mellan alla light- och dietprodukter. Man måste verkligen leta upp grädden och ostarna som det inte står "mager" eller endast 3% fetthalt på. Då tänkte jag dåliga tankar igen. Gick till kassan och sneglade ner i de andras korgar. Undrar om de kollade lite i min? - Grädde, brie, gräddost, hel-crème fraiche, röd mjölk, boursin-ost, philadelphia-ost etc etc. En stackars purjo och en kvarts vitkål... Undrar om de tänkte som jag brukade tänka. "Fy!". "Har hon inget vett eller förnuft alls, feta människan...!"

Men så blev det lite bättre när jag kom hem, för då låg paketet med Dr Dahlqvists blogg-bok på bordet. Läste lite och det är så lätt att bli peppad igen, när man läser lite där. Tur...

Att välja vem man öppnar sig för

Resonerade lite med "grannan" igår. Hon är med på tåget. Dessutom med mer erfarenhet eftersom hon testat GI lite mer ingående under någon period. Men vi var rörande överens om att det är svårt att prata om med utomstående. Någon hade kommenterat hennes val att ta två laxbitar och ingen pasta. Det var ju "konstigt". Och hon hade försökt prata om LC med en kollega, som angrep henne direkt. Vi kom fram till (igen) att det är lika bra att hålla tyst tills vi kan visa synliga resultat.

Men man hamnar ju alltid i någons frågeskur hur man än beter sig. Eftersom jag blev hungrig efter sushin igår och fyllde på med keso och skinka när de andra åt vetelängd, noterades det och följdes upp med fler frågor idag. Dock blev jag överraskad. Den här personen hade en man som provat GI för att gå ner och var helt inne på tanken att "boosta" viktnedgången för att sedan komplettera med mer bönor och nötter. Hon tyckte inte alls att jag var konstig. Dessutom berättade hon att en av våra kollegor (en läkare!) för ett tag sedan använt sig av stenåldersmetoden - så det kanske gäller att välja sina informationskanaler, helt enkelt! Det FINNS flera "out there" som också är med på tåget. Jag blev ju lite deppig i morse när HL meddelade att hon misslyckats med Atkins och bara luktat aceton. Men nu känns det bättre. Det gäller att hålla tron uppe...

Diet

Så vad äter jag då? Det är faktiskt lättare att tänka på vad jag inte äter, än att lista vad jag äter. Det går ut på att jag hoppar över pasta, ris, potatis, bröd och allt annat som innehåller stärkelse, mjöl eller socker. Man måste inte gå ut så hårt, utan kan ändra gradvis om man mår bättre av det, men jag kände att det var antingen eller, som gäller.

Är ju nybörjare och måste börja samla recept och idéer, men jag upplever att det är mycket lättare att tänka bort kolhydrater helt, än att fundera över proportioner och långsamma/snabba etc. Såhär ser det ut, so far:

• Mycket ägg. Ägg med majonnäs. Äggröra. Stekt ägg. Har nyss lärt mig att ekologiskt odlade ägg innehåller mer Omega 3, så där får det också bli en konvertering. Har inte köpt så mycket ekologiskt tidigare.
• Omjölade såser med fet creme fraiche, riktig grädde, riktigt smör.
• Olivolja och kallpressad rapsolja.
• Kött. Köttfärs.
• Kyckling.
• Fisk (men inte så mycket som jag borde).
• Grönsaker. Försöker hålla mig till ovanjord, som blomkål, broccoli, vitkål, egenodlade tomater (just nu).
• Turkisk yoghurt.
• Ost.
• Så fet mjölk som möjligt.
• Linfrön.

Alltså så tvärtemot vad jag lärt mig, som det går att få det.

Jag har mina små undantag också. Liiite flytande honung på yoghurten på morgonen. Buljongtärningar. Vissa kryddor. Extra grönsaker när behovet blir för stort. Och sushi. Jag har inte fått kläm på hur Sushi står sig i LCHF-branschen. Alltså - det är ju helt uppenbart en massa ris, men det är också en massa nyttig fisk med nyttiga fiskoljor. Hur som helst. Oavsett om det är LCHF eller inte - det kommer jag att fortsätta att äta.

Improvement

Jag har inte vägt mig självmant på 15 år, typ, vilket innebär att jag aldrig kommer att kunna redovisa hur stor den förväntade viktnedgången blir. Jag kommer alltså inte att ställa mig på vågen nu heller, eftersom jag vet att de siffrorna som står där kommer att eka i mitt inre och göra mig så deprimerad att jag riskerar att fasta i de tankarna istället för de positiva och bra. Jag mäter mig inte heller - utan det får bli kläderna som står för referensmaterialet.

Men. Det är ju inte bara utanpå som den här fettiga kroppen förväntas förändras. Jag tycker redan nu - och visst, det kan ju bero på den starka tron lika mycket som att det faktiskt har skett, men det spelar väl ingen roll - att det händer saker med mig. Positiva saker. Som:

Jag blir mätt när jag äter och står mig på det länge. Mättnaden håller i sig.

Jag känner normal hunger. Alltså inte det där suget efter något att stoppa i munnen, utan riktig hunger. Bara i magen. Jag har (tror jag) alltid varit en sådan som krävt regelbundet intag av mat och jag har känt av blodsockerfallen otroligt tydligt. Även omgivningen, eftersom mitt humör och explosiva lättretlighet kom som ett brev på posten när sockerhalten föll. De senaste tre dagarna har jag inte känt av det. Jag är hungrig utan att vara arg...

Jag är pigg när jag kommer hem från jobbet. Tidigare har jag alltid haft stora planer på väg hem, men säckat ihop totalt hemma och inte orkat något. Nu orkar jag göra saker. Jag lagar mat. Jag GÖR. Och när jag är sömnig är jag just det. Inte trött-irriterad som jag alltid brukat bli strax innan läggdags.

Och. Detta kanske är inbillning - det visar sig till vintern - men jag är varm och torr i händer och fötter. Iofs brukar jag kunna vara det så länge temperaturen ligger runt 20-graders-strecket, men ändå. Jag tror - eller VILL tro - ändå att det är så, som det känns.

Tro't den som vill...

Första stegen

Nu har jag uteslutit (så långt det går - jag är inte fundamentalist) kolhydrater i tre hela dagar. Kanske inte låter så mycket, men det är i själva verket en dramatisk beteendeförändring jämfört med hur jag har ätit i hela mitt liv, och jag tycker mig redan känna av förbättringar.

Jag hoppas att detta kommer att visa sig vara det sätt på vilket jag lever hela resten av samma liv. Det enda som kan stoppa mig är övertygande och vetenskapliga bevis för att detta är fel. Än har jag inte sett några sådana, men jag försöker hålla sinnena öppna. Jag tänker läsa på och hålla mig uppdaterad med nya forskningsrön så gott det går.

Det är inte helt enkelt att byta spår sådär rakt av. Jag, som resten av svenskarna, är matad med anti-fett-kampanjer och kolesterolvarningar sedan barnsben. Alla, jag menar alla, runt mig är itutade samma information. Det är svårt att byta spår själv - att titta efter högre fetthalt och blunda för alla nyckelhål, light-produkter och margariner - men det känns ännu svårare att berätta om detta för omgivningen. Det vedertagna sättet att äta och leva är det som alla uppfattar som det riktiga sättet. Att komma dragande med ett tvärtom-beteende är ju som att be om domedagspredikningar och varningar. Alla vet ju hur det ska vara egentligen... Och så kommer jag, som hittills (fram till för fyra dagar sedan) bara har blivit fetare och fetare, med grädde, smör, ingen frukt och ingen pasta. Klart att reaktionen blir "kolla, typiskt feta personer att äta sådär fel".

Alltså håller jag tyst och smyger. Nå - visst - jag bloggar. Det är kanske inte så tyst, men SÅ många läsare har jag inte och det är lättare att förekomma kritik och ifrågasättande här, än i fikarummet på kontoret.