Improvement

Jag har inte vägt mig självmant på 15 år, typ, vilket innebär att jag aldrig kommer att kunna redovisa hur stor den förväntade viktnedgången blir. Jag kommer alltså inte att ställa mig på vågen nu heller, eftersom jag vet att de siffrorna som står där kommer att eka i mitt inre och göra mig så deprimerad att jag riskerar att fasta i de tankarna istället för de positiva och bra. Jag mäter mig inte heller - utan det får bli kläderna som står för referensmaterialet.

Men. Det är ju inte bara utanpå som den här fettiga kroppen förväntas förändras. Jag tycker redan nu - och visst, det kan ju bero på den starka tron lika mycket som att det faktiskt har skett, men det spelar väl ingen roll - att det händer saker med mig. Positiva saker. Som:

Jag blir mätt när jag äter och står mig på det länge. Mättnaden håller i sig.

Jag känner normal hunger. Alltså inte det där suget efter något att stoppa i munnen, utan riktig hunger. Bara i magen. Jag har (tror jag) alltid varit en sådan som krävt regelbundet intag av mat och jag har känt av blodsockerfallen otroligt tydligt. Även omgivningen, eftersom mitt humör och explosiva lättretlighet kom som ett brev på posten när sockerhalten föll. De senaste tre dagarna har jag inte känt av det. Jag är hungrig utan att vara arg...

Jag är pigg när jag kommer hem från jobbet. Tidigare har jag alltid haft stora planer på väg hem, men säckat ihop totalt hemma och inte orkat något. Nu orkar jag göra saker. Jag lagar mat. Jag GÖR. Och när jag är sömnig är jag just det. Inte trött-irriterad som jag alltid brukat bli strax innan läggdags.

Och. Detta kanske är inbillning - det visar sig till vintern - men jag är varm och torr i händer och fötter. Iofs brukar jag kunna vara det så länge temperaturen ligger runt 20-graders-strecket, men ändå. Jag tror - eller VILL tro - ändå att det är så, som det känns.

Tro't den som vill...