Är berg till för att flyttas? Eller för att predika på?

Idag märkte jag "på golvet" att LCHF börjar uppmärksammas. Eller nå. GI, säger de flesta, men fler och fler fattar vad det handlar om. Men att de skulle anamma det själva - är totalt främmande. "Åh, jag klaaarar mig inte utan bröööd". "Nej, jag äääälskar söta yoghurtar och flingor". "Usch, jag skulle aaaldrig vilja vara utan potaaaatisen". I all evighet låter det. I de fallen håller jag tyst. Funderar lite på att lägga fram nån liten broschyr bara för att vända hälso-tänket, men inte mer än så. En hade varit på hälsokontroll och fått högre kolesterolvärden. Inte över normalvärdena (vad nu de bygger på) men ändå högre. Så hon har slutat med ägg! Buuhuuhuu...tänkte jag. De fattar ju ingenting. Men det spelar ingen roll vad jag säger i det läget. No more preacher. De får försöka fatta själva. Jag mår bra.

Förresten. Jag har inte varit sjuk en enda dag sedan jag började. Folk runt mig har haft influensor och kräksjukor och snornäsor på löpande band, men jag har inte fått det än. Dottern är f n mastodont-förkyld sedan någon vecka. Jag har inte ett symptom. Jag menar. Nåt är det ju.

Arbetar-lunch och debatt

Det är MYCKET i media nowadays om LCHF, Annika Dalhqvist, fett och kolhydrater. Det är ju helt fantastiskt egentligen. Jag fick det knät i augusti förra året som nåt slags tecken. Jag kände så direkt att detta skulle passa mig - och det gör det ju fortfarande. Och nu finns det överallt! Jag menar, det finns ju människor i Sverige som har praktiserat olika varianter av LCHF i många år, men nu, när jag precis har kommit in i livsstilen, blivit helt övertygad och tillvand (eller heter det tillvänjd?) - så blir det ett debatt-ämne i var och varannan tidning och debatt-program. Det är häftigt. Det är som att jag slapp jobbet med att övertyga andra. Jag fick gå igenom skepticism-perioden för att tillgodogöra mig all kunskap, men nu när jag är "klar" behöver jag inte mer. Nu gör Aftonbladet, Agenda och Karlavagnen resten. Coolt.

Var ju på kurs onsdag-torsdag. Man hade faktiskt ett alternativ innan. Jag kunde ha meddelat att jag vill ha speciell kost. Men som vanligt ville jag inte vara krånglig, och jag vill kunna leva "som vanligt" utan att bli unik och speciell (åtminstone inte för DEN sakens skull... ;-) ). Vi blev bjudna på lunch båda dagarna, och promenaden gick till ett populärt lunch-hak. Med mjölmat! Jisses. Det var pasta på längden och tvären och var det inte det, var det potatis. Och dressingen till salladen fanns i två varianter. En 3%-ig och en fettfri! Jajamensan! Snacka om utmaning.

Det blev ena konstiga middagar, men jag blev mätt. Blev väl för lite fett, men det märktes inte så mycket. Undvek såklart bullarna till fikat (inte svårt alls, faktiskt) och hittade oxfilé med gorgonzola på kvällen att gottgöra med. Så jag måste säga att det funkar! Folk runtomkring märker det knappt. Och vissa, som har sett mig äta såhär ett tag, rycker bara (numera) på axlarna och frågar "jaså, du lämnade det där - var det potatis i eller?". Utan så mycket som ett fnys. Skönt. Nu är det bara de på kontoret som är jobbiga. De som var så openminded från början. De trodde kanske att jag skulle sluta efter ett tag. Och ffa trodde de att jag skulle gå ner mer fortare.

Min långsamma nedgång duger kanske inte för att övertyga dem. Men det funkar bra för mig!

Prata eller inte prata

När vår fjällresa skulle planeras (mat-vis mest) var paj det första middagsförslaget. Jag våndades en stund och sa till slut att jag kanske inte äter degen men gärna innanmätet. Kände att om jag INTE säger nåt, så är jag dum. Och om jag säger nåt, så är jag också dum (och krånglig). Så resten av träffen gick ut på att jag försökte övertyga dem om att det inte spelar någon roll. Men varför sa jag det då...?

Idag berättade min lillasyster att hon i sin lärobok i anatomi och fysiologi på sjuksköterskeutbildningen hade läst att "man behöver inte kolhydrater, bara man får i sig tillräckligt med fett och protein"! HA! Så det så.

Mer pep-talk

Var på föreläsning igår, jag och Grannan. Frank Nilsson stod i en klubbstuga och berättade om fettet, sockret och musklerna. Insåg alldeles för sent att vi borde tagit med oss någon mer än oss själva. Vi är ju redan inbitna och införstådda. Vi hade dessutom redan hört halva föredraget tidigare (i Sthlm) och kunde som vanligt bara nicka och humma lite förnumstigt. Vi skulle förstås dragit med oss någon skeptiker som behöver upplysning. Nästa gång!

Det är bra att få en repetition dock. Han är pedagogisk den där Frank. Han kan förklara fettsyrors dubbelbindningar och insulinets inverkan på ett sätt som vem som helst kan ta till sig. Man hörde många nästan generade skratt i publiken när Frank pratade om att äta smör och grädde och ägg. Fikat bestod av kaffe med vispgrädde, olika sorters nötter samt några brie-tårtor. Finfint...tyckte vi. Konstigt, tyckte många andra. Men jag ger med tusan på att han fick med sig några på tåget igår. Det går liksom inte att värja sig!

Pep talk

J ringde idag. Hon behövde pepp. Hon hade mått illa, haft diarré och kräkts de senaste dagarna och var nära att ge upp. Nästan så att jag fick en bild av mag-/kräksjuka, men det sa jag inte. Bad henne hålla ut. Hon ser ju ändå en massa positiva tecken. Hon är trevligare (enligt henne själv). Magen har "dragit ihop sig". Hon är piggare. Hoppas att hon klarar sig igenom den första fasen. Det är det värt. Hon har börjat ge barnen kött och potatis istället för tvärtom. Bara det. Hon har köpt en av Litsfeldts böcker. Bara det. Hon tror på det. Bara det. Bara hon slutar må illa...

En nyfrälst

Jag tror att jag har ledsagat J till frälsning!!! :) Fick ett långt mail av henne och hon är fast. Fullkomligt övertygad. Hon har gått igenom den första fasen och kommit ut på andra sidan. Gladare och stabilare än någonsin (min tolkning...). Hon ska skriva insändare om skolornas dåliga kost. Hon har prackat på kompisar information. REDAN! Så häftigt. Och självklart har hon gått ner också.

Det peppar mig också! Precis som när A satte igång ungefär samtidigt som jag. När vi är flera kan vi luta oss tillbaka och bekräfta varandra. Det kräver mindre energi än att övertyga... :)

Omgivningspåverkan

Hade två exemplar vardera av Dahlqvist-blogg-boken och Skaldemans GI-noll och alla är nu utlånade. Det känns viktigt att låta vänner och bekanta få ta del av informationen på sitt sätt. Jag vill inte predika (även om jag gör det automatiskt) utan jag vill att de omkring mig ska ta det till mig som jag gjorde. Jag vill väcka deras intresse men de ska ta in kunskapen sin egen ordning på sitt eget sätt.

J började direkt. Hon ställde en del frågor, jag svarade med en hel halv uppsats och hon satte igång. Jag tror att hon är en sådan som hänger i ett tag. Hon är målmedveten - men hon har små barn som hon ska ge fullgod näring samtidigt och det kan vara svårt. Vi får se...

Den andra uppsättningen böcker är hos styvmor. Hon är envis men vetgirig och öppen för all vetenskap - kontroversiell eller inte. Hon har dessutom gått ner i vikt tidigare m h a liknande metod men då i diet-form, och hon verkar vilja hålla sig mer till GI än till LCHF, men vi får se även där. Efter att hon läst böckerna...

Dum mot magen

Alltså. Det är inte helt lätt när man inte är hemma och kontrollerar matintaget själv. Det är nog så svårt att hitta rätt mat om man går ut och äter lunch vanliga vardagar, men att komma "hem" till de mina är svårare. Det handlar mycket om att man vill vara snäll och artig. Alla vet om hur jag äter och jag försöker låta bli att predika (även om det är svårt) men ÄNDÅ blir jag en aning ifrågasatt och (ffa) känner mig så ofantligt krångligt. Man har gjort extra god mat när vi kommer på besök, och jag vill inte äta allt. Är uppfostrad att visa tacksamhet, att ta emot det man blir bjuden på etc. Så kompromissar jag och magen blir helt galen. Jäsikens en sån chock den verkar ha fått - trots att jag verkligen försökte. Antagligen fick jag i mig för lite fett, och antagligen var bönorna och ärtsoppan de stora bovarna. Visst - jag drack en del alkohol, men det brukar gå bra. Jag åt en chokladpralin, men inte ens det har orsakat så upprörd magtrakt som detta. Uääh. Nästa gång ska lag vara tydligare. Jag ska inte äta det jag inte vill. Det handlar ju aldrig om att jag inte tycker om det de lagat eller bjuder på. Absolut inte! Jag gillar allt. Men jag måste ju inte äta allt ändå. Jag lovar mig själv det nu.

Helg blir vanlig dag

Efter julslarv och glöggfrosseri, har nästan vardagen återkommit. Åtminstone matmässigt. OK. Det dricks en del vin. Och nyårsmaten innebar en skugga av socker i den grymmegoda efterrätten. Men förutom de små avvikelserna är jag back on track. Tror inte att jag har gått upp nåt nämnvärt under helgerna. Antingen har jag stått stilla, eller så jag har sakta, sakta gått ner. Det känns så när jag tar på mig kjolar och andra kläder. Kanske har jag en något förvriden självbild, men så länge den är positiv, spelar det ingen roll. Jag är nöjd. Det måste vara det som gills.