När vår fjällresa skulle planeras (mat-vis mest) var paj det första middagsförslaget. Jag våndades en stund och sa till slut att jag kanske inte äter degen men gärna innanmätet. Kände att om jag INTE säger nåt, så är jag dum. Och om jag säger nåt, så är jag också dum (och krånglig). Så resten av träffen gick ut på att jag försökte övertyga dem om att det inte spelar någon roll. Men varför sa jag det då...?
Idag berättade min lillasyster att hon i sin lärobok i anatomi och fysiologi på sjuksköterskeutbildningen hade läst att "man behöver inte kolhydrater, bara man får i sig tillräckligt med fett och protein"! HA! Så det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är inte alltid så lätt att få med sin omgivning på sin egen övertygelse, men man har rätt att försöka!
Skicka en kommentar