Uppmuntran

Måste bara berätta om igår. Jag var på en av våra avdelningar för första gången på några veckor - och FLERA stycken kommenterade att det syns att jag har blivit smalare. I takt med just den synliga (om den nu verkligen är det) effekten - blir det lättare att stå för min ät-stil. De ser att jag mår bra (fortfarande, efter snart två månader), de ser att jag inte tänker ge upp (varför skulle jag...) och de ser att det har effekt på fettprocenten i kroppen. Flera (som i början var skeptiska) börjar mumla "kanske det är SÅ man ska göra....".

Härligt!

Mat och potatis - utan potatis

Har blivit mer öppen med mitt nya liv. Främst kanske pga att så många hängde på och därför att vissa ser att jag blivit smalare. Det ger liksom tyngd åt argumenten - även om jag försöker spara på dem. Det räcker att tala om vad jag äter och hur jag mår. Men inte ens det gjorde jag ju i början.

Jag har utsatt mig för mindre smidiga måltider igen. Middagen i lördags var ett exempel - där jag inte ville krångla och be om annan mat - utan provade ändå. Det som är dumt med att göra så (insåg jag) är att man ger värden/värdinnan dåligt samvete! Hur nu det kan vara möjligt när de inte vet om det, men det blev lite så. Omgivningen undrar liksom om man verkligen får i sig tillräckligt. Men det har jag ju märkt. Jag blir inte mindre mätt för att jag tar bort kolhydraterna. Tvärtom undrar jag hur jag egentligen fick plats med dem förut... Åt en smaskig kött/svamp-gryta och tomatsallad till det. Gick alldeles utmärkt. Smakade på efterrätts-moussen också, men det hände inte så mycket för det. Tror jag.

Idag gick jag ut på lunchen igen. Den här gången var det svårare än senast. Det fanns fyra rätter att välja på: Rotsakspytt, korv och mos, strömming (panerad) med mos samt pasta med sås... Hmm... Jag tog tre strömmingsfiléer och en pyttig lingonsyltklick. Hittade ett bregottpaket och la på ett lass på tallriken. Tog inget mos. Kassörskan tittade en extra gång på min märkliga tallrik, men sa inget.

Skrapade bort det mesta av det panerade skinnet på fisken, smetade bregott på nästan varje tugga och tog en kubikcentimeter av lingonsyltet. Blev proppmätt... Och till middag blev det äggröra, en halv avocado och lite italiensk skinka. Sämre kan man äta!

Eikosanoider

Har funderat på det där med hälsovinsterna med LCHF. Att fettet vi äter är bättre och nyttigare - vad det gäller Omega och annat - har jag anammat helt och hållet. Men varför skulle kolhydratsänkningen i sig ge oss färre inflammationer och bättre hälsa - förutom faktumet att insulinpåslagen blir mindre och därmet fettinlagringen?

Nu har jag hittat något konkret att ta på. På 80-talet fick några svenskar nobelpris för att de hittat eikosanoiderna. Läste på http://www.omega-3.se/ följande:

"En diet som består av mycket kolhydrater - i synnerhet snabba kolhydrater -
skapar mycket insulin i kroppen, vilket gör att det bildas mycket onda
eikosanoider. Detta resulterar i försämrad hälsa. En mer balanserad diet vad
gäller relationen mellan kolhydrat-protein-fett skapar däremot mer glukagon och
fler goda eikosanoider vilket gynnar hälsan."

Detta kan jag ta till mig och förstå. Visst är det så att allt spelar in och har med varandra att göra - men kolhydraterna i sig ställer också till det alldeles av sig själva.

Födelsedagsfika

Igår fyllde F år. Första födelsedagskalaset sedan LC-intåget i vårt liv. F åkte själv och handlade fika-saker. Efter att svärmor ringt under eftermiddagen och berättat att vi inte behövde lägga fram några kolhydrater till henne heller numera (!!), var det inte många kvar att skaffa traditionella bullar åt, förutom till grannmannen, grannbarnen och F själv. Ändå kom han med världens laddning bestående av vanilj- och äpplemunkar och dammsugare. Men. Utöver det lassade han fram feta ostar, en god korv och mörk choklad!

Sådär satt vi med kaffe (med grädde) till alla. Några åt bulle och kakor, och vi andra stoppade i oss rökt ost i stavar och annat gott. det gick ju alldeles utmärkt. Och man märker att de som äter bullar gärna tar av "vår" fika också - medan vi inte alls är intresserade av sockriga bakelser.

Och nu har jag för andra gången den här veckan fått höra att jag har blivit smalare. Tralala.

Ringar på vattnet

Mamma ringde idag. Det var uppmuntrande. Hon hade börjat prata om Annika Dahlqvist. Och hon hade tagit med boken till jobbet. Det visade sig att de flesta av hennes kollegor blivit frälsta. Omvända. Upplysta. Även de som var mest skeptiska har vänt om helt och hållet. Så mycket att de inte kan prata om något annat än fett-andelar, protein-innehåll och Litsfeldt och Dahlqvist... Haha! Mamma sa att det var mitt "fel" - men det felet känns som ett bra fel!

Tyvärr går inte mamma ner i vikt som hon borde. Tråkigt. Dock har hon blivit bättre i sin Colon Irritabile-mage och blivit av med suget. DET är bra. Men det hade varit roligt om hon gick ner lite också. Min teori är att hon är fettskrämd fortfarande. Hon äter för lite fett. Och för mycket mjölk. Eller så "tycker LCHF att hon är normalviktig" som det står ibland. Lite larvigt, om du frågar mig.

Berg är till för att flyttas

Måste göra nåt annat en stund. Jobbet har just krävt min hjärna på en massa tänk, och då blir man ju alldeles utmattad efter en stund.

Den senaste tiden har verkligen varit fylld av utmaningar som avlöst varandra. Men det är ju lite det som är sporten också. Om det inte går att leva ett "vanligt" liv med den nya livsstilen - så kan det inte bli någon livsstil.

Förra veckan var det konferens i två dagar. Vad brukar finnas på konferenser? Jo, fika och mackor och efterrätter och alkohol... Jag klarade mig lätt utan alla kakor och choklad. Luncherna var lite kluriga eftersom de byggde på cous-cous och potatis - men det gick att bli mätt på kött/fisk och sås. Middagen innebar första fusket. Jag åt lite-lite-lite av efterrättsglassen. Märk väl: Jag är glasstokig. Egentligen. Så det var karaktärsdanande.

Försökte hålla mig till vin under kvällen - men när drinkbiljetterna blev för många beställde jag en GT också. Onödigt, men gott.

Hemresans färdkost blev intressant. Trodde att de kanske hade någon form av ölkorv på macken - men närå. Köpte ett paket ostskivor (Billinge nu igen) och en påse jordnötter. Nötterna blev för många, men det var åtminstone inte godis, inte mos eller chipsiga snacks. Eller hur?

I lördags kom fler murar att klättra över. Både abstrakta och konkreta. Lunchen var buffé - så det gick rätt OK - förutom att det är svårt att hitta feta saker på såna ställen. Det söta bubblet vi drack var väl ingen höjdare, och inte kaffedrinken på slutet av kvällen heller. Men i det stora hela lyckades jag undvika brödet till middagen, desserten med tryffel och andra frestelser. Det svåraste blev diskussionen med mina oomkullrunkeliga vänner. Ingen idé att komma dragande med några frälsande LC-klyschor där inte. Det slutade med att jag gav upp och sa att det åtminstone passar mig. Jag menar - ingen av de där har någonsin haft problem med vikten. Klart att de kan prata om "äta allt och varierat" och "träna" och det där. Jag har alltid haft problem med vikten och därmed förhållandet till mat och ätande. Det är skillnad...

Kolesterolmyten

En fågel har viskat att någon i min närhet är nyfiken på vad som händer med kolesterolet när man börja leva och äta som jag gör. Jag har såklart läst på lite - men eftersom jag ännu inte tagit något prov själv som varnat för högt kolesterol - har jag inte mer än skummat igenom, nickat "ja, sedär"-jakande och sen lagt undan det lite. Men nu ska jag länka till Uffe Ravnskov. Vet inte så mycket om honom, mer än att han är en dansk, motarbetad läkare, som lever och verkar i Sverige - och som har kommit fram till en sanning som skiljer sig från Livsmedelsverket och som verkar få mer och mer underbyggnad tack vare nya forskningsrön. Han skriver om "kolesterolmyten" och där står t ex sådant som:

"Matens innehåll av kolesterol och animaliskt fett har inget med åderförkalkning eller hjärtinfarkt att göra. Till exempel har mer än 30 vetenskapliga studier visat att den mängd fett som infarktpatienter ätit innan sjukdomen inte var större än den mängd som friska människor äter."

och

"Ett högt kolesterol är en riskfaktor för mindre än 10 % av dem som dör i hjärtinfarkt. Dessutom skyddar det mot infektioner och äldre människor med högt kolesterol lever längre än äldre människor med ett lågt."

Om man ska tro honom bara en gnutta - eller åtminstone bli lite nyfiken på var han har fått detta från (och varför ska man inte det?) - så behöver vi inte vara så oroliga för våra kolesterolvärden. Men det är svårt att övertyga dietisterna och "de vanliga" läkarna om det. Såklart.

Kanelbulle no-no

Idag var det kanelbullens dag. Dumt. Varför ska man hylla kanelbullen? Fast det är klart. Om man bara äter den på kanelbullens dag, så kanske det är bra. För det är väl så det fungerar? Man äter dem inte de andra dagarna? ;-)

Jag åt ingen idag. Inte en enda. Tittade på kollegorna som mumsade. Men jag var inte särskilt sugen. Skönt.

Sen gjorde jag en mysko soppa på squash (zucchini), lök, vitlök, grädde, buljong (tyvärr) och lite kryddor. Stekte fläsk till och hade ner några bitar i soppan. Det var helt OK och jag blev mätt-mätt-mätt.

Men det bästa var att jag gjorde nåt relativt vettigt av mammas squashar...

Rätt eller fel

Den där frälsningen som jag blev hög på i början av det här nya livet, har sansat sig lite. Jag läser fortfarande artiklar och blogginlägg, men jag tycker bara att jag får bekräftelser. Jag behöver liksom inte läsa för att veta att jag inte är dum och lever farligt.

Förmodligen för att jag ser det jag vill se - men det måste vara så att det ökar också. Alltså antalet och frekvensen av LC-artiklar. Varenda GI-reportage man läser handlar om att personen i fråga i princip har uteslutit kolhydrater. Åtminstone i början. Och det handlar alltid om att utesluta potatis och vitt bröd. Varje dag ser jag artiklar i Dagens Medicin och andra oflummiga tidskrifter om kopplingar mellan Omega 3 och diabetes, mellan kolhydrater och diabetes, mellan kolhydrater och fetma etc etc.

Jag äter inte hysteriska mängder fett - utan koncentrerar mig på LC-delen av kosten. Men jag är inte rädd för fett och när jag äter det, äter jag riktiga grejer - eller åtminstone så riktiga man kan hitta i en vanlig affär. Det har automatiskt blivit så att jag undviker halvfabrikat (öh - var det JAG som skrev det?). Jag köper hellre rent kött än svenska "korvar" eller köttbullar. Det är godare med en kycklingfilé med grädde och ost på, än nån halvfärdig rätt i paket med en massa tillsatser (var det jag som skrev det OCKSÅ?). Jag lagar hellre mat och lägger portioner i frysen, än proppar i mig nåt för att jag är hysteriskt hungrig och därmed närmar mig monsterstadiet pga humörsvängningar.

Allt det där är helt nytt för mig, men det känns inte konstigt eller jobbigt. Det känns bra.

Helt otroligt...

LC i vanliga världen

Vart tog engagemanget väget - kanske någon undrar. Det är här och har varit här hela tiden - men ibland hamnar inte bloggandet högst på listan över prioriterade aktiviteter bara. Så enkelt är det.

Jag håller på. Jag har nog börjat gå över i ett mer avslappnat stadium. Försöker leva vanligt med vanliga människor.

Flera gånger har jag varit "utsatt" för (för andra) vanlig mat och jag har försökt anpassa mig utan att vara för krånglig. Risken är att man får betala ett större eller mindre pris, men ibland är det värt det.

Ett pris jag betalade förra veckan, var magont efter risotto. Alltså - det fattar ju vem som helst. Ris är ingen bra idé. Men vi skulle äta på en italiensk trattoria och jag älskar italiensk risotto. Tänkte att det funkar om jag inte äter så mycket. Och förrätten var ju idealisk - carpaccio. Alltså råa köttslamsor på lite ruccola. Himla gott och helt LC. Risotton hade massa skaldjur på sig och det är ju bra, så dessa åt jag ju först och främst. Men det är klart att jag fick i mig en del ris. Och, som sagt, magontet kom som på beställning under natten. Inte mer ris, alltså.

Under helgen som gick blev det mer italienskt. En buffé är ju dock idealisk för en sån här krångelmaja. Det var ju bara att plocka det göttaste. Smör, kyckling, grönsaker. Jag tog faktiskt risken att äta halva portionen panna cotta också - och det gick ganska bra. Inga större besvärligheter efteråt och inget överdrivet sötsug.

På söndagen fanns ingen lust alls att laga mat - så det blev den vanliga pizzan. Jag beställde en "balkan-rulle". Trodde att det skulle vara kebab i tunnbröd (eller pita) men det var mer som en ihoprullad kebab-pizza med feta-ost. Jag hällde av alla ingredienser på tallriken och slängde ut degen till fåglarna. Köttet och osten räckte till både den middagen och en lunch. Funkar ganska bra alltså.

Jag har också minskat på grädden och slutat dricka grön mjölk i kaffet. Men jag har börjat äta mer grönsaker. Får se vad som händer. Bra, mår jag i alla fall.

Det kändes som att jag har stått stilla viktmässigt ett tag, men nu plötsligt känns det inre hålet på skärpet för stort. Det var länge sen sist... Jag bannar mig lite för att jag inte vare sig vägde eller mätte mig när jag började (det hade varit enklare att säga "japp, jag har gått ner 7 kilo eller minskat 10 cm i midjan") men varför ska det vara enkelt? Jag tittar efter storlekar ett par snäpp mindre än de jag kollade på för 1,5 månad sedan. Jag kanske inte är där än, men det känns absolut inte lika orimligt som då.

Jag fick förresten (på festen) se ett kort från helgen då jag startade. När F höll upp det bredvid mig, blev det ganska tydligt. Jag är smalare. De facto.