LC i vanliga världen

Vart tog engagemanget väget - kanske någon undrar. Det är här och har varit här hela tiden - men ibland hamnar inte bloggandet högst på listan över prioriterade aktiviteter bara. Så enkelt är det.

Jag håller på. Jag har nog börjat gå över i ett mer avslappnat stadium. Försöker leva vanligt med vanliga människor.

Flera gånger har jag varit "utsatt" för (för andra) vanlig mat och jag har försökt anpassa mig utan att vara för krånglig. Risken är att man får betala ett större eller mindre pris, men ibland är det värt det.

Ett pris jag betalade förra veckan, var magont efter risotto. Alltså - det fattar ju vem som helst. Ris är ingen bra idé. Men vi skulle äta på en italiensk trattoria och jag älskar italiensk risotto. Tänkte att det funkar om jag inte äter så mycket. Och förrätten var ju idealisk - carpaccio. Alltså råa köttslamsor på lite ruccola. Himla gott och helt LC. Risotton hade massa skaldjur på sig och det är ju bra, så dessa åt jag ju först och främst. Men det är klart att jag fick i mig en del ris. Och, som sagt, magontet kom som på beställning under natten. Inte mer ris, alltså.

Under helgen som gick blev det mer italienskt. En buffé är ju dock idealisk för en sån här krångelmaja. Det var ju bara att plocka det göttaste. Smör, kyckling, grönsaker. Jag tog faktiskt risken att äta halva portionen panna cotta också - och det gick ganska bra. Inga större besvärligheter efteråt och inget överdrivet sötsug.

På söndagen fanns ingen lust alls att laga mat - så det blev den vanliga pizzan. Jag beställde en "balkan-rulle". Trodde att det skulle vara kebab i tunnbröd (eller pita) men det var mer som en ihoprullad kebab-pizza med feta-ost. Jag hällde av alla ingredienser på tallriken och slängde ut degen till fåglarna. Köttet och osten räckte till både den middagen och en lunch. Funkar ganska bra alltså.

Jag har också minskat på grädden och slutat dricka grön mjölk i kaffet. Men jag har börjat äta mer grönsaker. Får se vad som händer. Bra, mår jag i alla fall.

Det kändes som att jag har stått stilla viktmässigt ett tag, men nu plötsligt känns det inre hålet på skärpet för stort. Det var länge sen sist... Jag bannar mig lite för att jag inte vare sig vägde eller mätte mig när jag började (det hade varit enklare att säga "japp, jag har gått ner 7 kilo eller minskat 10 cm i midjan") men varför ska det vara enkelt? Jag tittar efter storlekar ett par snäpp mindre än de jag kollade på för 1,5 månad sedan. Jag kanske inte är där än, men det känns absolut inte lika orimligt som då.

Jag fick förresten (på festen) se ett kort från helgen då jag startade. När F höll upp det bredvid mig, blev det ganska tydligt. Jag är smalare. De facto.