Varför?

Förresten. Jag blir lite irriterad på vissa i min omgivning. Jag propagerar inte så mycket längre. Folk vet om vad jag äter och ärligt talat kunde de ju skita i det och bara låta mig äta. Men vissa ska kommentera det på ett sätt som får mig att tro att de nästan skulle vilja göra samma sak, men de MÅSTE skylta med att det sättet de har valt själv, minsann är väldigt bra.

Då blir jag lite trött. För då börjar jag undra om de verkligen har valt själva? De äter som alla andra. Kämpar mot övervikt som alla andra. Blir sjuka och trötta som alla andra. Men jädrar så bra de äter, för kom inte här och kom här, inte.

Har de verkligen valt själva då? Varför väljer man en gulfärgad kemiskt framställd sörja som fraktats i tankbilar, framför smör t ex? Jag bara undrar. Varför gör man det valet? Vad är det i det som är bättre för en själv och barnen? Tell me...

Normalt umgänge trots onormal mat

Nu har jag klarat av en resa med jobbet till Madrid och en aktivitet med en leverantör. Inte vid något av tillfällena hade jag angett någon särskild kost-önskan. Men det gick bra ändå. Kanske några eftergifter, men inom rimlighetens gräns.

I Madrid fanns skinka, cole-slaw, korvar, ostar och bacon till frukost. Dåligt med ägg, men i det stora hela helt OK. Luncherna var i buffé-form. Blev mest grönsaker, men lite fisk fanns det ju t ex. Middagarna var sådär, rent smakmässigt, men det lassas inte fram en massa potatis och pasta som utfyllnad där i medelhavski-land. Drack några enstaka öl och knaprade några hårda karameller under konferensen. I övrigt gick det utmärkt att vara ganska strikt. Fetthalten var ju inte fenomenalt hög, men det tror jag inte längre att den behöver vara heller. Det fanns ju feta ostar och korvar, som sagt, och det räckte långt. Jag var mätt och nöjd. Det är väl det som räknas?

På leverantörsjippot serverades hamburgare till lunch. Det var bara att plocka allt utom brödet. Lite geggigt utan bestick, men det gick finfint. Och flera följde mitt exempel när de såg min tallrik, mumlande "sån där GI"... :)

Det var detta jag ville uppnå. Att kunna vara med överallt utan att krångla och behöva motivera allt hela tiden. Jag äter det jag känner för, och det håller. Skönt.

Kost-attack

Alltså, jag måste gå "hur-man-framför-sitt-budskap-som-man-tror-så-hårt-på-utan-att-tränga-sig-på-och-överfalla-människor-med-sin-övertygelse"-kursen. Jag, om någon, AVSKYR när säljare och andra budbärare tränger sig på och försöker övertyga mig om förträffligheten i den där prylen, eller den där tron, eller nåt annat. Och så gör jag det själv!!! Va-f... Skärpning. För det första måste man nog vara lyhörd för var den tänkta mottagaren står. Sen bör nog budskapet anpassas efter det. Inte attack på direkten.

Nä. Måste träna på att ha en lika ödmjuk framtoning när det gäller min kost-livsstil som annars i livet... Eller? ;-)

Men det är väl som allt annat. Jag engagerar mig känslomässigt och kan inte stänga de där känslorna inne. De sipprar ut genom varenda por.

Självbehärskningkurs? Finns det?

Dieten blev en kost blev en stil

Här är det inte långt mellan inläggen...eller? Nå. Det som skulle bli en livsstil - har nog blivit det. Hur klyschigt den än låter. Jag tänker inte ens på vart vi går eller vad jag kan äta till lunch. Det ordnar sig. Att välja bort pajer och mackor går alldeles automatiskt och blir det totalt fel så gör inte de där morotsstrimlorna eller den där matskeden mjölsås så himla mycket. Det är ingen idé att straffa sig själv efter såna halvbra måltider. Det rättar till sig sen. Och det där lilla är så otroligt mycket mindre än vad övriga äter, så det blir nästan försumbart. Så kan jag säga för att jag inte verkar vara den superkolhydratkänsliga typen, iofs. Det finns de som har det mycket värre. Jag kan äta en godisbit utan att falla i sockerfällan t ex. Men jag äter nästan inga godisbitar i alla fall. Det finns liksom inte, mer än kanske typ nån gång per månad vid en viss period...

Så eftersom det går så automatiskt, så säger jag inte nåt särskilt när jag ska äta tillsammans med andra. Tänker liksom inte på det. Och det är ju lite dumt - för det är lite osjysst mot värd/värdinna om man inte äter nåt av det man bjuds på för att man har glömt tala om att man är lite kinkig nuförtiden.

Då är det bra med värdar och värdinnor som tänker själva! Fick en fråga av P igår: "Hörru, vad äter du egentligen??". Haha. Befogat kanske. Särskilt eftersom han har den allergiskaste (!) fru man kan ha.

Snacka om matlagningsutmaning på lördag!

Krånglig men frisk

Nu är det så bekant på kontoret att jag äter min "diet" (orkar inte tillrättavisa alla som kallar den det) så det tas hänsyn i diverse aktiviteter och gemensamma måltider - på samma sätt som om jag var allergisk eller intolerant på nåt sätt. Jag känner mig inte lika krånglig längre. Det är inte värre än att vara vegetarian eller inte äta fläsk pga religiösa/kulturella seder. Tycker fortfarande att det är lite obekvämt och vill gärna säga "inte ska ni väl göra så för lilla mig", men ändå. Det känns inte lika konstigt och besvärligt längre.

Så till en annan effekt av den här "kost-stilen". Jag har knappt varit förkyld sedan jag började i augusti förra året. Jag hade en vända med lite lätt feber och snor - men medan "alla andra" hade sina sjukor i ett par veckor, var jag lite halvkass i sisådär fyra dagar och jobbade under tiden. Hostan som brukar vara ett säkert kort varje vår och hålla i sig ett par veckor, minst, är inte närvarande alls och har inte varit det heller. Några mornar har jag haft lite ont i halsen, men efter någon timme har det försvunnit. Och jag tycker att alla runt mig är förkylda hela tiden. Konstigt men magiskt! Jag tror att det dels beror på kolhydratminskningen pga eikosanoiderna och det där (som jag inte kan förklara) och dels pga att jag äter mer Omega 3 från både mat och piller. Och mindre Omega 6.

Immunförsvaret verkar ha "boostat" helt enkelt.

Lätt att vara mätt på rätt sätt

Blir ju inte så många inlägg här längre. Känner mig som sagt helt övertygad om att det är vägen att gå. Viktminskningen går lååångsamt, men jag är mer nöjd med kroppen nu - och det måste vara det som är det viktigaste.

Många frågar om jag "fortfarande håller på med dieten". Som det ser ut nu kommer jag alltid att hålla på med "dieten". Som inte är någon diet i mina ögon. När jag säger att jag kommer att fortsätta såhär, får jag ibland skeptiska skratt tillbaka. "Nå, om ett tag har hon bytt till nåt helt annat". Det gör mig lite stött - men det är ju egentligen inget att bry sig om. Jag gör ju som jag vill...

Jag har alltid försökt tänka på vad jag äter, med olika bra resultat. Oftast har jag tröttnat och struntat helt i allting till slut. Men jag har aldrig hållit på så länge och stabilt som med detta. Aldrig någonsin.

Det är ju inte svårt. Jag är ju mätt, inte sugen, äter goda grejer.

Som debatten ter sig i media nuförtiden, behöver man inte förklara så mycket heller. Det är bara att hänvisa till Annika Dahlqvist - för nu har nästan alla koll på vem hon är, oavsett vad man tycker om henne.

Senast igår fick jag kommentarer om att jag ser smalare ut. Det tackar jag för!

Hjärtjox

Pratade med styvmor igår. Hon har varit väldigt inne på LC. Likaså min halvsyster. Men nu har syrran slutat för att hon går upp och inte ner. Och styvmamma har börjat glida mot GI. Hon är bypass-opererad och orolig för fettet och kolesterolen. Trots att hon har läst en del Ravnskov och annat. Doktorn kräver att hon ska äta statiner och hon vågar inte riskera att inte göra det.

Så himla svårt! Jag har försökt sätta mig in i hur det "egentligen" är, men det blir mest ord mot ord och tolkningar åt olika håll. Jag tror på Ravnskov. Men hur lätt är det att stå emot när det finns undersökningar som "alla" refererar till och siffror som visar hur farligt det är med smör och ägg. Jag kan ju låta bli att bry mig, eftersom jag ännu inte råkat ut för någon "vascular event". Men de som har det. De är ju i medicinmännens händer. Man vill inte riskera livet genom att anamma alternativa metoder. Åtminstone inte fullt ut. Jag förstår det. Men det är tråkigt. En besvikelse.

Jag tror mer på teorierna om att det är inflammationer i kärlen som orsakar proppar och förträngningar. Det finns vetenskap om det också. Och om den här kosten ger upphov till färre inflammationer genom att stötta immunförsvaret lite extra (Omega 3, färre eikosanoider etc) så borde det resultera i mindre risk för hjärt-jox. Men det är ju en teori. En tro. För att jag vill tro det. Inget vet ju än.

En sak är jag dock helt övertygad om. Vi behöver inte kolhydraterna till nånting. Kanske fettet ska tänkas över - men kolhydraterna kan vi minska på. Inte utesluta. Men minska. Där är jag fortfarande helt och fullt och fast övertygad. Så det så.

Alternativliv

Slarvade lite när jag var i Stockholm. Tänkte att jag behöver något som håller hjärnan igång under natten när vi skulle jobba. Men godis ville jag ju inte ha. Och Cola dricker jag inte. Och jag misstänkte att den gemensamma måltiden på kvällen skulle bli lite halvdan. Så jag hade med mig mörk choklad och en påse nötter. Nötter som t o m hade honung på sig, på vissa av sorterna i blandningen. Det var ju inte riktigt enligt mina normer, men å andra sidan var situationen speciell, och jag åt varken chips, godis eller läsk förutom det, så jag är nöjd. Dessutom blev jag så satans trött på nötter efter några timmar, att nån annan fick halva påsen.

Men jag kommer ändå fram till att det funkar bra. Det finns alltid alternativ. Ibland bra och ibland mindre bra, men det finns alltid andra saker än potatis, socker och mjöl att äta. I alla lägen. Bara man vill.

Hörde förresten att en av cheferna i Sthlm nämnt att hon inte ville ha några kolhydrater, för ett tag sedan. Se där, se där. Fler och fler tillhör de upplystas gäng... ;-)

Och en kollega som inte ser mig varje dag, påstod att det märks jättemycket på mig att jag har blivit mindre stor. DET kändes bra.

Radioprat

Hittade en länk till ett radioprogram i ett GI-noll-forum. Måste säga att programledarna är i töntigaste laget, men om man inte (som jag) fått äran att lyssna på Sten Sture Skaldeman någon gång, så får man en chans här. Han berättar sin historia, och man kan inte låta bli att fascineras. För han är så säker på sin sak. Han är lite kaxig. Och som föredragshållare är han dessutom rolig. Inte konstigt att han är mångas husgud.

Klicka på namnet Sten Sture Skaldeman ovan, och lyssna noga.

Inget nytt här heller

Känner att jag snart kan sluta med den här bloggen. Om inget väldigt oförutsett och oväntat händer, kommer jag att fortsätta äta som jag gör nu så länge jag kan tänka mig. Fick Uffe Ravnskovs senaste bok på posten idag - "Fett och kolesterol är hälsosamt!" och den gör mig bara ännu mer övertygad. Allt vi har lärt oss är trams. Beläggen finns inte. Prestigen gör det, däremot.

Det enda problemet jag har nuförtiden är att jag svettas så kopiöst om nätterna. Frågade runt lite på Kolhydrater i Fokus, och antingen är det klimakteriet (...nää...) eller nåt som går över snart. Jag vet inte jag. Nåt har hänt med ämnesomsättningen, eller nåt annat hormonellt. Jag är inte varm. Jag bara svettas. Litervis. Men det är väl bara att fortsätta tvätta. Mig och sängkläderna. Varje dag...

Matprat

Det gick rätt bra med maten i fjällen. Jag hade med mig lite extra smör och kokosfett och undvek riset och brödet - så det var inte så svårt. Tog mig friheten att dricka ett par cider på "Högis" t o m.

Diskussionerna om maten och ätandet är svåra att undvika i ett gäng medvetna tjejer. Vissa är intresserade men andra blir nästan förbannade. Väldigt känsligt det där med kosten... Vi lyckades nog hålla oss undan de värsta konflikterna, men jag känner att jag blir onödigt snäsig när vi pratar om det. Jädra dumt egentligen. Det är ju verkligen upp till var och en vad man tycker och tror - men jag kan känna mig lite förnärmad när människor indirekt påstår att jag har fel - när jag i själva verket uppnår det ena målet efter det andra. Jag går ner. Jag är mätt. Jag får inga blodsockerfall. Jag har mer energi. Jag mår bra.

Är det inte det de flesta strävar efter?

Idag skulle jag ha gått på en föreläsning om benskörhet och fetma. Fetma-prataren skulle prata om kalorier och "modedieter" såg jag i programmet. Jag var verkligen på väg dit, men förkylningen satte stopp. Jag vände och körde hem istället. Och det är jag glad för nu. Men det hade varit intressant att lyssna på!

Är berg till för att flyttas? Eller för att predika på?

Idag märkte jag "på golvet" att LCHF börjar uppmärksammas. Eller nå. GI, säger de flesta, men fler och fler fattar vad det handlar om. Men att de skulle anamma det själva - är totalt främmande. "Åh, jag klaaarar mig inte utan bröööd". "Nej, jag äääälskar söta yoghurtar och flingor". "Usch, jag skulle aaaldrig vilja vara utan potaaaatisen". I all evighet låter det. I de fallen håller jag tyst. Funderar lite på att lägga fram nån liten broschyr bara för att vända hälso-tänket, men inte mer än så. En hade varit på hälsokontroll och fått högre kolesterolvärden. Inte över normalvärdena (vad nu de bygger på) men ändå högre. Så hon har slutat med ägg! Buuhuuhuu...tänkte jag. De fattar ju ingenting. Men det spelar ingen roll vad jag säger i det läget. No more preacher. De får försöka fatta själva. Jag mår bra.

Förresten. Jag har inte varit sjuk en enda dag sedan jag började. Folk runt mig har haft influensor och kräksjukor och snornäsor på löpande band, men jag har inte fått det än. Dottern är f n mastodont-förkyld sedan någon vecka. Jag har inte ett symptom. Jag menar. Nåt är det ju.

Arbetar-lunch och debatt

Det är MYCKET i media nowadays om LCHF, Annika Dalhqvist, fett och kolhydrater. Det är ju helt fantastiskt egentligen. Jag fick det knät i augusti förra året som nåt slags tecken. Jag kände så direkt att detta skulle passa mig - och det gör det ju fortfarande. Och nu finns det överallt! Jag menar, det finns ju människor i Sverige som har praktiserat olika varianter av LCHF i många år, men nu, när jag precis har kommit in i livsstilen, blivit helt övertygad och tillvand (eller heter det tillvänjd?) - så blir det ett debatt-ämne i var och varannan tidning och debatt-program. Det är häftigt. Det är som att jag slapp jobbet med att övertyga andra. Jag fick gå igenom skepticism-perioden för att tillgodogöra mig all kunskap, men nu när jag är "klar" behöver jag inte mer. Nu gör Aftonbladet, Agenda och Karlavagnen resten. Coolt.

Var ju på kurs onsdag-torsdag. Man hade faktiskt ett alternativ innan. Jag kunde ha meddelat att jag vill ha speciell kost. Men som vanligt ville jag inte vara krånglig, och jag vill kunna leva "som vanligt" utan att bli unik och speciell (åtminstone inte för DEN sakens skull... ;-) ). Vi blev bjudna på lunch båda dagarna, och promenaden gick till ett populärt lunch-hak. Med mjölmat! Jisses. Det var pasta på längden och tvären och var det inte det, var det potatis. Och dressingen till salladen fanns i två varianter. En 3%-ig och en fettfri! Jajamensan! Snacka om utmaning.

Det blev ena konstiga middagar, men jag blev mätt. Blev väl för lite fett, men det märktes inte så mycket. Undvek såklart bullarna till fikat (inte svårt alls, faktiskt) och hittade oxfilé med gorgonzola på kvällen att gottgöra med. Så jag måste säga att det funkar! Folk runtomkring märker det knappt. Och vissa, som har sett mig äta såhär ett tag, rycker bara (numera) på axlarna och frågar "jaså, du lämnade det där - var det potatis i eller?". Utan så mycket som ett fnys. Skönt. Nu är det bara de på kontoret som är jobbiga. De som var så openminded från början. De trodde kanske att jag skulle sluta efter ett tag. Och ffa trodde de att jag skulle gå ner mer fortare.

Min långsamma nedgång duger kanske inte för att övertyga dem. Men det funkar bra för mig!

Prata eller inte prata

När vår fjällresa skulle planeras (mat-vis mest) var paj det första middagsförslaget. Jag våndades en stund och sa till slut att jag kanske inte äter degen men gärna innanmätet. Kände att om jag INTE säger nåt, så är jag dum. Och om jag säger nåt, så är jag också dum (och krånglig). Så resten av träffen gick ut på att jag försökte övertyga dem om att det inte spelar någon roll. Men varför sa jag det då...?

Idag berättade min lillasyster att hon i sin lärobok i anatomi och fysiologi på sjuksköterskeutbildningen hade läst att "man behöver inte kolhydrater, bara man får i sig tillräckligt med fett och protein"! HA! Så det så.

Mer pep-talk

Var på föreläsning igår, jag och Grannan. Frank Nilsson stod i en klubbstuga och berättade om fettet, sockret och musklerna. Insåg alldeles för sent att vi borde tagit med oss någon mer än oss själva. Vi är ju redan inbitna och införstådda. Vi hade dessutom redan hört halva föredraget tidigare (i Sthlm) och kunde som vanligt bara nicka och humma lite förnumstigt. Vi skulle förstås dragit med oss någon skeptiker som behöver upplysning. Nästa gång!

Det är bra att få en repetition dock. Han är pedagogisk den där Frank. Han kan förklara fettsyrors dubbelbindningar och insulinets inverkan på ett sätt som vem som helst kan ta till sig. Man hörde många nästan generade skratt i publiken när Frank pratade om att äta smör och grädde och ägg. Fikat bestod av kaffe med vispgrädde, olika sorters nötter samt några brie-tårtor. Finfint...tyckte vi. Konstigt, tyckte många andra. Men jag ger med tusan på att han fick med sig några på tåget igår. Det går liksom inte att värja sig!

Pep talk

J ringde idag. Hon behövde pepp. Hon hade mått illa, haft diarré och kräkts de senaste dagarna och var nära att ge upp. Nästan så att jag fick en bild av mag-/kräksjuka, men det sa jag inte. Bad henne hålla ut. Hon ser ju ändå en massa positiva tecken. Hon är trevligare (enligt henne själv). Magen har "dragit ihop sig". Hon är piggare. Hoppas att hon klarar sig igenom den första fasen. Det är det värt. Hon har börjat ge barnen kött och potatis istället för tvärtom. Bara det. Hon har köpt en av Litsfeldts böcker. Bara det. Hon tror på det. Bara det. Bara hon slutar må illa...

En nyfrälst

Jag tror att jag har ledsagat J till frälsning!!! :) Fick ett långt mail av henne och hon är fast. Fullkomligt övertygad. Hon har gått igenom den första fasen och kommit ut på andra sidan. Gladare och stabilare än någonsin (min tolkning...). Hon ska skriva insändare om skolornas dåliga kost. Hon har prackat på kompisar information. REDAN! Så häftigt. Och självklart har hon gått ner också.

Det peppar mig också! Precis som när A satte igång ungefär samtidigt som jag. När vi är flera kan vi luta oss tillbaka och bekräfta varandra. Det kräver mindre energi än att övertyga... :)

Omgivningspåverkan

Hade två exemplar vardera av Dahlqvist-blogg-boken och Skaldemans GI-noll och alla är nu utlånade. Det känns viktigt att låta vänner och bekanta få ta del av informationen på sitt sätt. Jag vill inte predika (även om jag gör det automatiskt) utan jag vill att de omkring mig ska ta det till mig som jag gjorde. Jag vill väcka deras intresse men de ska ta in kunskapen sin egen ordning på sitt eget sätt.

J började direkt. Hon ställde en del frågor, jag svarade med en hel halv uppsats och hon satte igång. Jag tror att hon är en sådan som hänger i ett tag. Hon är målmedveten - men hon har små barn som hon ska ge fullgod näring samtidigt och det kan vara svårt. Vi får se...

Den andra uppsättningen böcker är hos styvmor. Hon är envis men vetgirig och öppen för all vetenskap - kontroversiell eller inte. Hon har dessutom gått ner i vikt tidigare m h a liknande metod men då i diet-form, och hon verkar vilja hålla sig mer till GI än till LCHF, men vi får se även där. Efter att hon läst böckerna...

Dum mot magen

Alltså. Det är inte helt lätt när man inte är hemma och kontrollerar matintaget själv. Det är nog så svårt att hitta rätt mat om man går ut och äter lunch vanliga vardagar, men att komma "hem" till de mina är svårare. Det handlar mycket om att man vill vara snäll och artig. Alla vet om hur jag äter och jag försöker låta bli att predika (även om det är svårt) men ÄNDÅ blir jag en aning ifrågasatt och (ffa) känner mig så ofantligt krångligt. Man har gjort extra god mat när vi kommer på besök, och jag vill inte äta allt. Är uppfostrad att visa tacksamhet, att ta emot det man blir bjuden på etc. Så kompromissar jag och magen blir helt galen. Jäsikens en sån chock den verkar ha fått - trots att jag verkligen försökte. Antagligen fick jag i mig för lite fett, och antagligen var bönorna och ärtsoppan de stora bovarna. Visst - jag drack en del alkohol, men det brukar gå bra. Jag åt en chokladpralin, men inte ens det har orsakat så upprörd magtrakt som detta. Uääh. Nästa gång ska lag vara tydligare. Jag ska inte äta det jag inte vill. Det handlar ju aldrig om att jag inte tycker om det de lagat eller bjuder på. Absolut inte! Jag gillar allt. Men jag måste ju inte äta allt ändå. Jag lovar mig själv det nu.

Helg blir vanlig dag

Efter julslarv och glöggfrosseri, har nästan vardagen återkommit. Åtminstone matmässigt. OK. Det dricks en del vin. Och nyårsmaten innebar en skugga av socker i den grymmegoda efterrätten. Men förutom de små avvikelserna är jag back on track. Tror inte att jag har gått upp nåt nämnvärt under helgerna. Antingen har jag stått stilla, eller så jag har sakta, sakta gått ner. Det känns så när jag tar på mig kjolar och andra kläder. Kanske har jag en något förvriden självbild, men så länge den är positiv, spelar det ingen roll. Jag är nöjd. Det måste vara det som gills.