Äta för mig eller äta för andra?

Bortbjuden på middag igår. Förrätten var perfekt. Getost-gegga inrullad i parma-skinka. Gott. Huvudrätten var grillad rostbiff med potatigratäng. Eftersom jag ännu inte kommit till stadiet att jag berättar för folk att jag är lite "krånglig med maten" hade jag tagit med mig en egen (iofs smaklös) Cole Slaw. Gick utmärkt och även andra ville ha av kålsalladen. Efterrätten var nåt slags panna cotta (men med Kesella i). Jag åt halva för att det var gott och gav resten till F. Ibland äter man för att man är sugen. Ibland för att man vill vara artig. Detta var väl en kombination. När värdparet har ansträngt sig och säger "men det är massor av grädde i den här" - och glömmer helt bort allt socker - så äter jag lite. Jag tycker ju om det, men hade inte behövt. Ibland "behöver" man ändå.

Lånade ut GI-noll och Dahlqvist-boken till dem, och tror att jag väckte en viss nyfikenhet. Ska bli intressant att se hur de tänker sen.

En liten jul-bikt

Åkaj. Hur strikt ska man vara och ska man vara det alltid? Vem bestämmer det? Jag själv, I suppose. Det har varit jul. Jag har ätit allt möjligt. Ett gäng Aladdin-praliner. Rätt mycket glögg. Flera flaskor julöl. Inlagda rödbetor. Sill i massor. En prinskorv. Kanske en köttbulle (minns inte riktigt). Jordnötter. Vanliga nötter. Hovmästarsås. Senap. En gnutta sirap. Det var väl det, ungefär.

MEN. Jag har INTE ätit potatis (gjorde en blomkåls-jansson istället). Jag har INTE ätit bröd. INTE ris à la malta. INTE dadlar. INTE fikon. Jag har inte ätit hela tiden, oavbrutet, som jag brukar annars om jularna. Nånting har ändå hänt. Jag har säkert sabbat lite av höstens framgångar, men inte så mycket som jag skulle kunna ha gjort. Och jag har inte straffat mig själv utan "syndat sunt". Typ. Jag är ganska stolt ändå.

Mjölmage

Att jag aldrig lär mig. Jag brukar ju nuförtiden vara så duktig på att ta med mig hemlagad (fet) mat till jobbet. Men idag glömde jag den i frysen. Knatade ut på lunchen för att köpa nån hämtmat. Hade som vanligt inga kontanter så det braiga stället med OK mat var uteslutet. Det blev det vanliga. Och jag borde veta vid det här laget att det inte är bra att äta där. ALLT är mjöl. Idag fanns ärtsoppa och pannkakor, mexikansk köttfärssoppa, thaikyckling och pasta med lax-grejs. Pannkakor? Uteslutet. Pasta? Uteslutet. Soppan såg jag inte. Då blev det thai-kyckling. Kollade ner i den där kantinen - och såg några kyckling- och morotsbitar ligga och simma i en genomskinlig, grå-beige mjölsås. Ändå var det det bästa jag kunde komma på. Tog en hög "tillåten" sallad och fyllde asken med kyckling-gegga. Åt salladen först och plockade ut kyckling-bitarna. Och nu har jag huvudvärk och magen är som en bullrig torktumlare. Huvudvärken kanske jag hade haft ändå, men inte den jobbiga magen. Fy. Den är gasig och mullrig och kniper. Jag ska INTE gå dit och äta igen... Fatta det nu.

Vete-...katten

Lussekatter ska man ju inte äta. Så jag har satt deg och knådat deg och rullat deg och format deg. Men inte ätit en enda katt. Jag smakade på en kvadratcentimeterstor bit. Hade inget sug direkt, men doften och värmen och hemtrevligheten påverkar. Så är det bara. Men jag måste tydligen inte äta lussebullar. Heller.

Igår undrade vissa hur det går med "dieten". Och trots att jag har bestämt mig för att vara ödmjuk och inte vare sig provocera eller pracka, så kan jag inte låta bli att prata om fettet. Jag borde hålla mig till kolhydraterna, men det går inte att komma undan pratet om fett-ätandet. När man bara pratar kolhydrater är folket med på noterna. Men så fort jag nämner smör, grädde och annat fett - tystnar alla. Det är ju ändå lite roligt på nåt sätt...

Slarv igen

Det första jag fick höra idag på julegott-träffen var: "Det är farligt att äta som du gör!!!". "Det finns en massa läkare som säger det!". "Det står överallt!" - Hmm. Det tror jag inte på, sa jag. Det finns en massa läkare som säger tvärtom också.

Jag vet inte om de hade tänkt att jag skulle vara smalare än jag har hunnit bli, men strunt samma. Jag känner mig fortfarande väldigt nöjd och mår bra. Men! Jag åt en knäck och två wienernougat (hemlagade) och drack två små muggar lättglögg. Det var onödigt. Men samtidigt inte. Jag gillar glögg. Och jag har inte upplevt mig som så sockerberoende att jag måste avstå helt för att inte få ett senare sug. Och jag hävdar för mig själv och andra att jag inte blir särskilt påverkad av att äta lite socker - men egentligen vet jag ju inte det än. Jag blev störthungrig när jag kom hem och kände mig grinig - men det kan lika gärna ha varit medvetenheten om att jag slarvat som orsakade det. Kanske. Eller?

Det är intressant hur känsligt det är med kost och matidéer. Det är nästan förolämpande att komma med andra tankar än de vedertagna. Jag kan inte pracka på folk de här tankarna, hur mycket jag än vill. Man kan tycka att omtanken om andra skulle styra det - men det blir så infekterat och irriterat om man skulle lägga sig i. Så nä. Jag sneglar på alla lättgrädde-paket och Milda-askar och håller tyst. Att det finns laktos-intoleranta som kan börja dricka mjölk om de äter rätt fett, är inget jag tjatar om...

Julbord

OK. Nu är det snart jul och jag vill ha glögg. Då dricker jag glögg. Faktiskt. Jag äter inget bröd och ingen potatis, men glögg vill jag ha när det är mörkt och ruggigt.

I torsdags var det julbordsdags, och det gick ganska bra. Hade för avsikt att inte dricka öl, men rödvin till sillen kändes inte som ett alternativ. Det fick bli julöl i alla fall. Och snapsar. Men ingen Jansson, inget bröd, ingen ris à la Malta, inget godis. Var alldeles för mätt (som vanligt på julbord) men ändå mätt på rätt OK saker. Tycker att det får funka så. Vissa grejer vill jag äta när det "krävs" av sammanhanget - och jag tror inte att jag är så kolhydrat-känslig att jag inte klarar av det. Klart att jag inte går ner i vikt just när jag "syndar" men det kan jag göra på andra sidan nyår igen. Sen finns det annat som man kan tycka att jag lika gärna kan äta då, när jag är lite slapp med vissa saker. Men jag prioriterar. Vissa saker och smaker vill jag ha. Andra klarar jag mig utan - och då låter jag bli. Till förmån för mer av det jag vill slarva med.

Hälsans dag

Det tog liksom slut i den vanliga bloggen och då tog det automatiskt slut här också. Men kostomläggningen har inte tagit slut. Jag håller på - och det blir nog faktiskt lättare och lättare för varje dag som går. Har väl kanske börjat släppa lite på de hårdaste principerna, men i stort äter jag likadant som när jag började för snart tre (!!) månader sedan. Alla frågar om jag har gått ner - och det har jag gjort - men det bästa är ju allt annat. Magen. Mensen. Humöret. Tänderna. Sömnen. Rörligheten. Mättnaden.

Det ena efter det andra gör mig övertygad om att det här är rätt väg att gå. Senaste bok-tillskottet är Sten Sture Skaldemans GI-noll-bok, som innehåller en del recept och en del kaxiga, inspirerande texter. Jättebra att plocka fram om man tvivlar eller har dålig matfantasi.

I mitten av november åkte jag och grannan till stora huvudstaden och lyssnade på våra nya husgudar. Ovan nämnda Skaldeman var där, Annika Dahlqvist var där, Frank Nilsson, Bo Zackrisson, Lars-Erik Litsfeldt, Per Wikholm, Lars Wilsson. Alla, liksom. Plus halva Kolhydrater-ifokus-gänget. Vi gav oss inte till känna, men det var kul att tillhöra de "upplysta". De som bara nickar igenkännande och lite överlägset när någon uttrycker sin rädsla för fett och ställer frågor om man verkligen inte behöver kolhydrater när man tränar etc. Arrangemanget var "Hälsans dag" på Hälsans hus, och det återkommer tydligen varje år. Vi lärde oss kanske inte så många nya saker, men det var väldigt peppande att få höra proffsen lägga fram sina livshistorier och starka argument. Kul!

Uppmuntran

Måste bara berätta om igår. Jag var på en av våra avdelningar för första gången på några veckor - och FLERA stycken kommenterade att det syns att jag har blivit smalare. I takt med just den synliga (om den nu verkligen är det) effekten - blir det lättare att stå för min ät-stil. De ser att jag mår bra (fortfarande, efter snart två månader), de ser att jag inte tänker ge upp (varför skulle jag...) och de ser att det har effekt på fettprocenten i kroppen. Flera (som i början var skeptiska) börjar mumla "kanske det är SÅ man ska göra....".

Härligt!

Mat och potatis - utan potatis

Har blivit mer öppen med mitt nya liv. Främst kanske pga att så många hängde på och därför att vissa ser att jag blivit smalare. Det ger liksom tyngd åt argumenten - även om jag försöker spara på dem. Det räcker att tala om vad jag äter och hur jag mår. Men inte ens det gjorde jag ju i början.

Jag har utsatt mig för mindre smidiga måltider igen. Middagen i lördags var ett exempel - där jag inte ville krångla och be om annan mat - utan provade ändå. Det som är dumt med att göra så (insåg jag) är att man ger värden/värdinnan dåligt samvete! Hur nu det kan vara möjligt när de inte vet om det, men det blev lite så. Omgivningen undrar liksom om man verkligen får i sig tillräckligt. Men det har jag ju märkt. Jag blir inte mindre mätt för att jag tar bort kolhydraterna. Tvärtom undrar jag hur jag egentligen fick plats med dem förut... Åt en smaskig kött/svamp-gryta och tomatsallad till det. Gick alldeles utmärkt. Smakade på efterrätts-moussen också, men det hände inte så mycket för det. Tror jag.

Idag gick jag ut på lunchen igen. Den här gången var det svårare än senast. Det fanns fyra rätter att välja på: Rotsakspytt, korv och mos, strömming (panerad) med mos samt pasta med sås... Hmm... Jag tog tre strömmingsfiléer och en pyttig lingonsyltklick. Hittade ett bregottpaket och la på ett lass på tallriken. Tog inget mos. Kassörskan tittade en extra gång på min märkliga tallrik, men sa inget.

Skrapade bort det mesta av det panerade skinnet på fisken, smetade bregott på nästan varje tugga och tog en kubikcentimeter av lingonsyltet. Blev proppmätt... Och till middag blev det äggröra, en halv avocado och lite italiensk skinka. Sämre kan man äta!

Eikosanoider

Har funderat på det där med hälsovinsterna med LCHF. Att fettet vi äter är bättre och nyttigare - vad det gäller Omega och annat - har jag anammat helt och hållet. Men varför skulle kolhydratsänkningen i sig ge oss färre inflammationer och bättre hälsa - förutom faktumet att insulinpåslagen blir mindre och därmet fettinlagringen?

Nu har jag hittat något konkret att ta på. På 80-talet fick några svenskar nobelpris för att de hittat eikosanoiderna. Läste på http://www.omega-3.se/ följande:

"En diet som består av mycket kolhydrater - i synnerhet snabba kolhydrater -
skapar mycket insulin i kroppen, vilket gör att det bildas mycket onda
eikosanoider. Detta resulterar i försämrad hälsa. En mer balanserad diet vad
gäller relationen mellan kolhydrat-protein-fett skapar däremot mer glukagon och
fler goda eikosanoider vilket gynnar hälsan."

Detta kan jag ta till mig och förstå. Visst är det så att allt spelar in och har med varandra att göra - men kolhydraterna i sig ställer också till det alldeles av sig själva.

Födelsedagsfika

Igår fyllde F år. Första födelsedagskalaset sedan LC-intåget i vårt liv. F åkte själv och handlade fika-saker. Efter att svärmor ringt under eftermiddagen och berättat att vi inte behövde lägga fram några kolhydrater till henne heller numera (!!), var det inte många kvar att skaffa traditionella bullar åt, förutom till grannmannen, grannbarnen och F själv. Ändå kom han med världens laddning bestående av vanilj- och äpplemunkar och dammsugare. Men. Utöver det lassade han fram feta ostar, en god korv och mörk choklad!

Sådär satt vi med kaffe (med grädde) till alla. Några åt bulle och kakor, och vi andra stoppade i oss rökt ost i stavar och annat gott. det gick ju alldeles utmärkt. Och man märker att de som äter bullar gärna tar av "vår" fika också - medan vi inte alls är intresserade av sockriga bakelser.

Och nu har jag för andra gången den här veckan fått höra att jag har blivit smalare. Tralala.

Ringar på vattnet

Mamma ringde idag. Det var uppmuntrande. Hon hade börjat prata om Annika Dahlqvist. Och hon hade tagit med boken till jobbet. Det visade sig att de flesta av hennes kollegor blivit frälsta. Omvända. Upplysta. Även de som var mest skeptiska har vänt om helt och hållet. Så mycket att de inte kan prata om något annat än fett-andelar, protein-innehåll och Litsfeldt och Dahlqvist... Haha! Mamma sa att det var mitt "fel" - men det felet känns som ett bra fel!

Tyvärr går inte mamma ner i vikt som hon borde. Tråkigt. Dock har hon blivit bättre i sin Colon Irritabile-mage och blivit av med suget. DET är bra. Men det hade varit roligt om hon gick ner lite också. Min teori är att hon är fettskrämd fortfarande. Hon äter för lite fett. Och för mycket mjölk. Eller så "tycker LCHF att hon är normalviktig" som det står ibland. Lite larvigt, om du frågar mig.

Berg är till för att flyttas

Måste göra nåt annat en stund. Jobbet har just krävt min hjärna på en massa tänk, och då blir man ju alldeles utmattad efter en stund.

Den senaste tiden har verkligen varit fylld av utmaningar som avlöst varandra. Men det är ju lite det som är sporten också. Om det inte går att leva ett "vanligt" liv med den nya livsstilen - så kan det inte bli någon livsstil.

Förra veckan var det konferens i två dagar. Vad brukar finnas på konferenser? Jo, fika och mackor och efterrätter och alkohol... Jag klarade mig lätt utan alla kakor och choklad. Luncherna var lite kluriga eftersom de byggde på cous-cous och potatis - men det gick att bli mätt på kött/fisk och sås. Middagen innebar första fusket. Jag åt lite-lite-lite av efterrättsglassen. Märk väl: Jag är glasstokig. Egentligen. Så det var karaktärsdanande.

Försökte hålla mig till vin under kvällen - men när drinkbiljetterna blev för många beställde jag en GT också. Onödigt, men gott.

Hemresans färdkost blev intressant. Trodde att de kanske hade någon form av ölkorv på macken - men närå. Köpte ett paket ostskivor (Billinge nu igen) och en påse jordnötter. Nötterna blev för många, men det var åtminstone inte godis, inte mos eller chipsiga snacks. Eller hur?

I lördags kom fler murar att klättra över. Både abstrakta och konkreta. Lunchen var buffé - så det gick rätt OK - förutom att det är svårt att hitta feta saker på såna ställen. Det söta bubblet vi drack var väl ingen höjdare, och inte kaffedrinken på slutet av kvällen heller. Men i det stora hela lyckades jag undvika brödet till middagen, desserten med tryffel och andra frestelser. Det svåraste blev diskussionen med mina oomkullrunkeliga vänner. Ingen idé att komma dragande med några frälsande LC-klyschor där inte. Det slutade med att jag gav upp och sa att det åtminstone passar mig. Jag menar - ingen av de där har någonsin haft problem med vikten. Klart att de kan prata om "äta allt och varierat" och "träna" och det där. Jag har alltid haft problem med vikten och därmed förhållandet till mat och ätande. Det är skillnad...

Kolesterolmyten

En fågel har viskat att någon i min närhet är nyfiken på vad som händer med kolesterolet när man börja leva och äta som jag gör. Jag har såklart läst på lite - men eftersom jag ännu inte tagit något prov själv som varnat för högt kolesterol - har jag inte mer än skummat igenom, nickat "ja, sedär"-jakande och sen lagt undan det lite. Men nu ska jag länka till Uffe Ravnskov. Vet inte så mycket om honom, mer än att han är en dansk, motarbetad läkare, som lever och verkar i Sverige - och som har kommit fram till en sanning som skiljer sig från Livsmedelsverket och som verkar få mer och mer underbyggnad tack vare nya forskningsrön. Han skriver om "kolesterolmyten" och där står t ex sådant som:

"Matens innehåll av kolesterol och animaliskt fett har inget med åderförkalkning eller hjärtinfarkt att göra. Till exempel har mer än 30 vetenskapliga studier visat att den mängd fett som infarktpatienter ätit innan sjukdomen inte var större än den mängd som friska människor äter."

och

"Ett högt kolesterol är en riskfaktor för mindre än 10 % av dem som dör i hjärtinfarkt. Dessutom skyddar det mot infektioner och äldre människor med högt kolesterol lever längre än äldre människor med ett lågt."

Om man ska tro honom bara en gnutta - eller åtminstone bli lite nyfiken på var han har fått detta från (och varför ska man inte det?) - så behöver vi inte vara så oroliga för våra kolesterolvärden. Men det är svårt att övertyga dietisterna och "de vanliga" läkarna om det. Såklart.

Kanelbulle no-no

Idag var det kanelbullens dag. Dumt. Varför ska man hylla kanelbullen? Fast det är klart. Om man bara äter den på kanelbullens dag, så kanske det är bra. För det är väl så det fungerar? Man äter dem inte de andra dagarna? ;-)

Jag åt ingen idag. Inte en enda. Tittade på kollegorna som mumsade. Men jag var inte särskilt sugen. Skönt.

Sen gjorde jag en mysko soppa på squash (zucchini), lök, vitlök, grädde, buljong (tyvärr) och lite kryddor. Stekte fläsk till och hade ner några bitar i soppan. Det var helt OK och jag blev mätt-mätt-mätt.

Men det bästa var att jag gjorde nåt relativt vettigt av mammas squashar...

Rätt eller fel

Den där frälsningen som jag blev hög på i början av det här nya livet, har sansat sig lite. Jag läser fortfarande artiklar och blogginlägg, men jag tycker bara att jag får bekräftelser. Jag behöver liksom inte läsa för att veta att jag inte är dum och lever farligt.

Förmodligen för att jag ser det jag vill se - men det måste vara så att det ökar också. Alltså antalet och frekvensen av LC-artiklar. Varenda GI-reportage man läser handlar om att personen i fråga i princip har uteslutit kolhydrater. Åtminstone i början. Och det handlar alltid om att utesluta potatis och vitt bröd. Varje dag ser jag artiklar i Dagens Medicin och andra oflummiga tidskrifter om kopplingar mellan Omega 3 och diabetes, mellan kolhydrater och diabetes, mellan kolhydrater och fetma etc etc.

Jag äter inte hysteriska mängder fett - utan koncentrerar mig på LC-delen av kosten. Men jag är inte rädd för fett och när jag äter det, äter jag riktiga grejer - eller åtminstone så riktiga man kan hitta i en vanlig affär. Det har automatiskt blivit så att jag undviker halvfabrikat (öh - var det JAG som skrev det?). Jag köper hellre rent kött än svenska "korvar" eller köttbullar. Det är godare med en kycklingfilé med grädde och ost på, än nån halvfärdig rätt i paket med en massa tillsatser (var det jag som skrev det OCKSÅ?). Jag lagar hellre mat och lägger portioner i frysen, än proppar i mig nåt för att jag är hysteriskt hungrig och därmed närmar mig monsterstadiet pga humörsvängningar.

Allt det där är helt nytt för mig, men det känns inte konstigt eller jobbigt. Det känns bra.

Helt otroligt...

LC i vanliga världen

Vart tog engagemanget väget - kanske någon undrar. Det är här och har varit här hela tiden - men ibland hamnar inte bloggandet högst på listan över prioriterade aktiviteter bara. Så enkelt är det.

Jag håller på. Jag har nog börjat gå över i ett mer avslappnat stadium. Försöker leva vanligt med vanliga människor.

Flera gånger har jag varit "utsatt" för (för andra) vanlig mat och jag har försökt anpassa mig utan att vara för krånglig. Risken är att man får betala ett större eller mindre pris, men ibland är det värt det.

Ett pris jag betalade förra veckan, var magont efter risotto. Alltså - det fattar ju vem som helst. Ris är ingen bra idé. Men vi skulle äta på en italiensk trattoria och jag älskar italiensk risotto. Tänkte att det funkar om jag inte äter så mycket. Och förrätten var ju idealisk - carpaccio. Alltså råa köttslamsor på lite ruccola. Himla gott och helt LC. Risotton hade massa skaldjur på sig och det är ju bra, så dessa åt jag ju först och främst. Men det är klart att jag fick i mig en del ris. Och, som sagt, magontet kom som på beställning under natten. Inte mer ris, alltså.

Under helgen som gick blev det mer italienskt. En buffé är ju dock idealisk för en sån här krångelmaja. Det var ju bara att plocka det göttaste. Smör, kyckling, grönsaker. Jag tog faktiskt risken att äta halva portionen panna cotta också - och det gick ganska bra. Inga större besvärligheter efteråt och inget överdrivet sötsug.

På söndagen fanns ingen lust alls att laga mat - så det blev den vanliga pizzan. Jag beställde en "balkan-rulle". Trodde att det skulle vara kebab i tunnbröd (eller pita) men det var mer som en ihoprullad kebab-pizza med feta-ost. Jag hällde av alla ingredienser på tallriken och slängde ut degen till fåglarna. Köttet och osten räckte till både den middagen och en lunch. Funkar ganska bra alltså.

Jag har också minskat på grädden och slutat dricka grön mjölk i kaffet. Men jag har börjat äta mer grönsaker. Får se vad som händer. Bra, mår jag i alla fall.

Det kändes som att jag har stått stilla viktmässigt ett tag, men nu plötsligt känns det inre hålet på skärpet för stort. Det var länge sen sist... Jag bannar mig lite för att jag inte vare sig vägde eller mätte mig när jag började (det hade varit enklare att säga "japp, jag har gått ner 7 kilo eller minskat 10 cm i midjan") men varför ska det vara enkelt? Jag tittar efter storlekar ett par snäpp mindre än de jag kollade på för 1,5 månad sedan. Jag kanske inte är där än, men det känns absolut inte lika orimligt som då.

Jag fick förresten (på festen) se ett kort från helgen då jag startade. När F höll upp det bredvid mig, blev det ganska tydligt. Jag är smalare. De facto.

Värvning?

När jag pratade med mamma för några dagar sedan och hon berättade om sin extra jobbiga mage och ett förmodat ryggskott ovanpå, kunde jag inte hålla mig. Jag började prata om Annika Dahlqvist, om lugnare magar, om behandlade diabetiker, om viktnedgång, om...ja...allt det där som är det nya intresset. Jag kunde inte vara säker på att hon var mottaglig, men jag chansade.

Dagen efter fick jag ett mail. Hon hade beställt Dahlqvist-boken på Adlibris...

Tre dagar senare fick jag reda på att det hade varit ägg- och bacon-frukost redan dagen efter vårt första samtal.

Hon fick mitt exemplar av boken (så kan hon använda det beställda exemplaret till någon annan som behöver bli upplyst) och började läsa direkt. Hon går igenom exakt samma funderingar och omprogrammering av hjärnan som jag själv gjorde i början, men jag tror att hon är fast. Det kröp fram att magen blivit bättre redan nu...

Hoppas att det kan hjälpa henne!

Innan jag åkte hem idag, blev jag bjuden på skinkschnitzel i grädde, blomkål, ostar, smör och svamp. Gott...!

Jobblunch

Det är tydligen bara att konstatera att vardagen är fylld av utmaningar. Nästan inget att skriva om längre.

Tisdagens möte med leverantörerna t ex. Vi bjöd på lunch. Centralt beställd i plastbyttor. Kolhydratfritt? Nääää... Det var nåt slags skaldjursris-gegga på en salladsbädd och till det vitt bröd, Lätta och två chokladpraliner... I det läget kan man bara välja det minst dåliga. Jag åt det mesta av ris-geggan, eftersom den var gjord på nåt slags crème fraiche och därmed mättsam. Jag åt de gröna grönsakerna. Jag lämnade bröd, Lätta och choklad till de andra. Det gick OK.

Lunchen idag var inte heller helt perfekt. Eftersom jag bara ägnat energi åt en försvunnen katt de senaste dagarna, hade jag inte lagat någon mat. Hittade en ask med den där lasagne-moussakan som vi gjorde för ett tag sedan. Den var ju bra, men det var för mycket morötter och rotselleri i den. Men det fick gå. I kväll stekte jag fläskkarréer och lät dem puttra i en sås på grädde, crème fraiche och Cantadou (tror jag att det var) och en massa basilika. Åt en av dem tillsammans med lite broccoli, och det var gott.

Det känns som att jag står stilla i viktnedgången nu - men det kan kanske vara helt förväntat, efter en helg med öl, dessertvin och sushi... Hoppas att det börjar hända något snart igen.

En sak är ju bra även om jag inte går ner. Jag går inte upp heller.

Sa jag utmaning?

Höhöhö. Skrev jag nåt om utmaning i förra inlägget? Well. Den där grekiska salladen var ingenting jämfört med detta. Här har jag befunnit mig de senaste tre dagarna. Underbart ställe. Rogivande, avskalat, nedtonat och skönt. Och ofantligt god mat. Det blev en och annan fuskmåltid och rätt många avsteg från LC-tanken. Men nu när jag sitter här känns det inte som att det var så farligt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde, utan att offra för mycket. Jag lyckades njuta av maten ändå.

Den enkla principen var egentligen att jag försökte hoppa över ris, nudlar och frukt, och tog lite mindre av skumma såser. Principfastheten gick rätt bra, förutom att jag faktiskt drack alkohol utan urskiljning. Vi fick fantastiska drinklistor till rätterna och man var liksom dum om man inte provade. Sake till det, japanskt öl till det, dessertvin till det, osv.

Jag åt också efterätt två gånger, den ena med fruktskivor och den andra var en pannacotta... Men ändå. Jag åt INGA kakor eller snittar i fikapauserna. Jag åt inget ris förutom sushin som jag åt till förrätt en gång. Jag åt inget från den fantastiska fruktbuffén...

Det var svårt att hitta fett, men å andra sidan åt jag bara äggröra och bacon till frukost. Det gjorde att jag höll mig pigg och osugen hela dagarna. Förutom första dagen. Då hade jag ätit ägg till frukost, åkt tåg halva dagen, och fick lite tonfisk (god, men lite...) till lunch. Middagen skulle komma först kl 20, och jag väntade på en svimning eller yrselanfall hela eftermiddagen. Men det kom inget. Bara en väldigt hungrande mage.

Och sen är det ju inte så att japansk mat är samma som sushi. Vi fick ju KÖTT. Goda köttbitar med gröna grönsaker, grönt te och misosoppa. Dessutom musslor, fisk och tigerräkor.

Det var nog inte så många som märkte att jag åt "konstigt", förutom de som kände till det. Och jag rekommenderar verkligen ett besök.

Utmaning

Igår befann jag mig i huvudstaden och skulle hitta en relativt snabb lunch på stan. Ha! Jättelätt. Jag hade INTE lust att ställa mig och krångla i Burger King-kön i lunch-rusningstid och be om en dubbel ostburgare i sallad istället för bröd och en massa dip. Knallade in på Pressbyrån, och vad har man att välja på där? Jo kolhydrater! Allt är kolhydrater. Gärna i ren raffinerad sockerform.

Det blev så att jag köpte en grekisk sallad, ett paket lösa Billinge-ostskivor och ett portionspaket med Bregott. Undrar vad han tjommen i kassan tänkte när jag inte hade något bröd...

Nå. Jag hällde på all dressing som fanns, smusslade ner Bregottet och blandade runt. Och mot slutet öppnade jag (så diskret det nu går att öppna ett paket med ostskivor) Billinge, rev isär skivorna i mindre bitar och släppte ner dessa också i salladen.

Det nya livet innebär ett liv fullt av spontana nödlösningar alltså. Lärde jag mig...

Mina riktmärken

Funderar på om det kanske eventuellt finns någon därute som "smygläser" det jag skriver här och undrar hur länge jag kommer att orka hålla på med de här idiotierna och när jag kommer att ta mitt förnuft till fånga igen. Alltså måste jag ta fram de argumenten jag håller högst. De som för mig är bevis för att detta är rätt väg att gå. Inte bara för viktminskning, utan minst lika mycket för hälsan i övrigt. Detta är det jag tror på mest, av alla de paroller som förs fram till LCHFs favör:

• Kolhydrater = sockerkedjor. Socker ökar insulinet. Insulinet dämpar fettförbränning. Förutom allt annat som ställer till det i kroppen när insulinpåslagen går upp och ner till max och min, flera ggr över dygnet. Diabetiker får ett jämnare blodsocker av att minska på kolhydraterna och vissa kan kasta diabetesmedicinen.
• Vår kropp består av och behöver fett. Riktigt och naturligt fett. Margarin är skit. En gubbstrutt som fuskade med forskningsresultaten på 50-talet inbillade hela världen att fett är farligt, men att margarin är bra. Margarin är kemiskt framställda otäckheter som inte är bra för någon. Margarin är en produkt skapad i laboratorium. Margarin FÄRGAS gult för att likna smör. Margarin ger producenterna stora inkomster - på rent lurendrejeri. Margarin har ofta tillsatser av omega 6 och 3 - för vi måste ju ha de essentiella fettsyrorna... Det är bara det att när halten av omega 6 är mer än halten av omega 3, blir vi sjukare! De omega 3-tillsatser som finns i vegetabiliskt fett kan dessutom inte tas upp av människan på rätt sätt. Vi behöver fiskolja. Alltså får vi i oss en massa omega 6 som är inflammatoriskt. Margarin är skit. Skitfarligt. Becel är ett av de farligaste. Det blir MER hjärt- och kärlsjukdom av det. Men det lilla källarföretaget Unilever vill få oss att tro något annat...

Jag har läst om detta i så många forum och med så många hänvisningar till rapporter och studier, att jag är övertygad. Jag tror inte att vi mår bra av onaturliga laboratorieprodukter.

Jag menar inte (som flera andra) att man måste vräka i sig fett. Vissa funkar det för, andra inte. Skaldeman menar att man måste inta fett för att kroppen ska bränna fett. Så är det säkert, men jag hoppas att det även ska funka med normalmycket fett.

Såg förresten nyss att någon sett att GI Viktkoll börjar rekommendera riktig vispgrädde istället för de lättare varianterna. Tydligen pga nåt gummiliknande ämne...som kanske inte var så bra, nä...

Sprit och tänder

Nu när jag läser om mitt förra inlägg, inser jag att det kan se ut som att jag är mer eller mindre alkoholberoende... Det var inte så jag menade. När jag skriver att jag har blivit mer känslig, menar jag att jag bl a att jag inte har lust att dricka mer än något enstaka glas. Det smakar mig inte som det har gjort tidigare. Och jag känner en lindrig bakfylla av bara ett par glas vin. Det har jag inte gjort förut. Och när jag skriver att jag tycker om alkohol, så menar jag att jag uppskattar ett eller ett par glas gott vin, gott öl, whisky, en drink etc. Jag tycker att det är gott. Men alltså inget hinkande varje dag. Om någon skulle tro det. Så. Det var alkoholist-dementin för idag.

Har jag sagt att mina tänder är mycket trevligare sedan jag slutade med kolhydrater? Tidigare har jag haft en beläggning vid dagens slut och mitt tandkött har varit inflammerat. Nuförtiden är tänderna lena och blanka hela dagen, och tandköttet blöder inte (om jag inte använder våld).

Efter tre veckor med ganska strikt kostomläggning, måste jag erkänna att jag skulle vilja lägga till mer bönor, grönsaker och nötter t ex. För att få lite mer färg och variation. Men jag försöker låta bli. Jag VILL vara lite halvextrem (det kan man nog inte vara...) ett tag. Det är ju inte så svårt egentligen att äta såhär. Ganska lätt faktiskt. Och sen. Sen får jag äta fler saker. Inte nu.

Lite mindre

I fredags innan kalaset provade jag en kjol som jag knappt fick runt mig för tre veckor sedan. Med mycket inandning och pös över midjan, så gick det väl, men det var inte vackert. Och så i fredags. Plötsligt var det lätt att knäppa den. Den satt som en smäck! På tre veckor! Kände mig otroligt nöjd. Använde inte kjolen på kalaset, men känslan var trevlig.

De senaste dagarna har huvudvärksperioderna varit färre. Känner dock att jag är oerhört mycket känsligare för alkohol än tidigare, men det är väl iofs ingen stor nackdel. Visst. Jag tycker mycket om nästan allt med alkohol i, men det är ju inte så svårt att låta bli när man har ett mål att nå. Försöker hålla mig till bara rödvin. Tog en liten whisky också, och det gick ganska bra. Men man har ju läst att alkohol stoppar upp ev viktnedgång, så det är ju bara onödigt.

I övrigt är jag fortfarande lika pigg lika länge. Magen är i fin form. Jag känner mig mer harmonisk än tidigare. Det är skönt.

Kalas

Undrar om jag börjar leva det här livet på riktigt nu. Jag var på kalas i fredags, och det gick jättebra. Jag grundade med lite ägg och ost innan jag åkte. Buffén var uppdukad med pastasallader, vindruvor och hembakt bröd bl a. Värdinnan/födelsedagsbarnet visste lite om min "diet", men eftersom jag verkligen inte var den enda gästen, kunde man inte förvänta sig specialkost för min skull. Men det gick att plocka lite ändå.

Det fanns en hel form med kyckling, täckt med nåt slags crème fraiche-sås, ruccola och tomat. Det fanns olika ostar på ett fat. Det fanns vatten. Jag kunde plocka lite utan att det såg konstigt ut. Jag behövde inte äta för att bli mätt, men jag kunde äta lite för att vara social, och för att det var gott!

Tårtan till kaffet tog jag givetvis inte heller, men det kändes bara bra att låta bli. När man inte ens är sugen, och människor runt omkring mumlar fram sin ångest över att de över huvud taget äter den, tar minimala bitar - men lurar sig själv genom att ta flera gånger, pratar om att man måste "unna sig", att det inte är kalas varje dag osv osv, känns det oerhört tillfredsställande att bara sitta med kaffekoppen och vara nöjd så. Förmodligen handlar nöjdheten om att jag tagit kontroll över mitt beteende, men det handlar nog också om att jag helt enkelt är nöjd över att slippa suget. Varför ska jag äta något som jag inte är sugen på, när det är något jag absolut inte behöver?

Ängavallen

Jag må vara lite efter och bakom, men allt som har med riktiga råvaror, näringsämnen, metabolism etc, har ju blivit ett nytt intresse. Ett uppvaknande. Och jag suger åt mig information.

När man, som vi, bor i Göteborgstrakten, har man förmånen att få lyssna och titta på Mix Megapol Radio City. Det är faktiskt en förmån - trots reklamkanalpaketet. Särskilt "morrongänget". Idag hade de Rolf Axel Nordström på besök. En sån man. Han kunde verkligen framföra sitt budskap. Folket i studion - och vi som lyssnade - blev helt tagna av hur han beskrev "hur det egentligen är". Han har nu vunnit någon form av pris för sitt arbete med ekologisk mat, riktigt och naturligt lantbruk. Grödor till djuren som de är avsedda att äta - som i sin tur ger oss tillbaka de näringsämnen vi behöver. Respekt för djuren. Avlivning utan stress. Fantastiskt. Synd att hans gård ligger i Skåneland. Annars hade jag handlat allt som behöver handlas hos honom.

Tuning

Blä. Blev nyss väldigt medveten om nödvändigheten i att justera in fettmängden per portion och dag. Jag har inte lärt mig än hur mycket fett jag kan ösa på och hur stora portioner jag egentligen äter numera.

Gjorde nåt slags köttfärsgegga som jag åt för en stund sedan. Och nu mår jag lite illa, faktiskt... Kan bero på att det både var smör, grädde och mascarpone i. Det hade nog räckt med köttets fett och smöret. Men övning ger färdighet!

Fett rockar fett

Hon verkar ha fattat grejen, professor Birgitta.

SSS

Idag kom Skaldemans bok på posten. Den gamla alltså. SSS'arnas bibel. Den ska läsas. Jag började lite - och han säger många vettiga saker. Men jag tror inte att jag kommer att sälla mig till de riktigt rättrogna Skaldeman-fansen. För det första behöver jag inte gå ner 60 kg (som han gjorde) och för det andra inbillar jag mig att jag kan hitta en egen variant. Men han har en massa fakta att strö runt sig, som är tänkvärda. Och han skräder liksom inte orden. De är just "oskrädna" ord - inga visor.

Tänk om...

Fick tips via Kolhydrater i Fokus om denna (faktiskt 4 år gamla) artikel:

Tänk om fett inte är farligt!

Allt är inte sött som är socker....

Lite till. Killen som berättar har slutat med läsk och godis (äter det bara på helgen) för att gå ner i vikt. Jaha? Det kanske är kolhydrater? Javisst - alla har numera accepterat att socker är en stor bov. Socker ska vi inte äta. Men varför får inte resten av kolhydraterna samma behandling? De blir socker allihop!

Feta barn

Lyssnar på radion. Barnaministeriet ska börja, och det ska handla om barnfetma. "Barn blir fetare och fetare", "Svårt att få hjälp", "Ibland är operation den enda utvägen".

Varför blir de fetare och fetare??? Vad får de välja mellan? Dagens kostråd (som har sett ungefär likadana ut i 50 år) och operation.

Kostråden ser likadana ut. Fetman breder ut sig. Kan man ana ett samband...?

TÄNK OM KOSTRÅDEN ÄR FEL!!!

Diet

En sak till. Jag säger ibland att jag har börjat på en ny diet. Rättar mig ofta själv, och igår hann M reagera ganska fort. "Det är ingen diet! Det är ditt nya liv!", typ. Japp. Jag vet. Men jag har två anledningar till att kalla det diet. Ett tag.

För det första är det mindre risk för starkt ifrågasättande om man säger att det är diet och inte en ny livsstil. Diet är något som alla känner till och många har provat. Att byta liv låter flummigt och tarvar ingående redogörelse.

För det andra vill jag själv se det som en "viktnedgångs-boost" tills jag hamnar i "önskad kropp". Därefter har jag för avsikt att plana ut lite och (beroende på vad jag har behov av) bli lite mindre extrem. Kanske kan jag då äta en och annan böna eller kikärta. Kanske lite mer grönsaker och t om rotfrukter som rödbetor och morötter som är gott.

Därför kommer jag att fortsätta att kalla det för diet...

Placebo

Just det ja. Glömde en sak. Diskussionen jag berättade om hamnade i placebo-träsket. Jag håller med om att min tro på detta i sig kan påverka mig betydligt, både fysiskt och psykiskt. Men jag tycker inte att man kan förklara viktnedgång och minskat behov av insulin vid diabetes (som inte jag har, men andra), med placebo-effekten eller ren tro. Det är ju en biokemisk process som pågår i våra kroppar när vi äter och inte äter. Tro f-n att det ger resultat. Sedan om de är bra eller dåliga kan och ska givetvis diskuteras - men förklara inte allt som krockar med den invanda föreställningen med tro...

Diskussion

Idag fick jag mitt första - nästan lite irriterade - mothugg. Det var rätt åt mig. Jag hade lovat mig själv att inte prata om det, så kom samtalet in på vad som påverkar oss, och då öppnade sig min mun och jag sa "Jag tror numera att det är kosten till väldigt stor del" och det syntes på mig att jag ville säga något mer och jag berättade om min nya tro. Jag fick en del "dokumenterade" sanningar mig till livs, och jag kände att jag måste läsa på mer och ha en annan attityd när jag hamnar i de här diskussionerna. Inte för det iofs - det är inte för dem jag byter livsstil - men det blir enklare om man lugnt och sansat kan komma med sina argument och sedan lägga ner. Nu var det ingen ilsken debatt idag, inte alls, men det kändes att det kan bli lite känsligt.

Men då tänker jag på M! Han ringde igår och det var himla roligt. Har inte pratat med honom på länge-länge-länge, men det var samma gamla M. En massa gamla minnen dök upp (och så säger de att vi LCHF'are får dåligt minne. Fnys.) och det visade sig att han har levt mer eller mindre såhär i två år!!! Suveränt. Sicken kunskapskälla att ösa ur! Roligt. Jag blev om möjligt än mer övertygad av att prata med någon som provat så länge. Han trillar tillbaks då och då av praktiska skäl, men han hade inte övergivit tanken på att detta är bra.

Nu måste jag läsa på om magcancer, mjölk och japaner. Måste hitta de dokumenterade sanningarna...

Uschel

Och nu kom lite yrsel och illamående. Jag börjar förstå vad folk menar när de beskriver omställningsbesvären. Många mår verkligen inte bra de första veckorna när kroppen motsträvigt ska byta inriktning - och jag får tydligen en rättmätig släng jag också. Det visar väl bara att jag är som alla andra...

Nä, det är bara att bita ihop!

Bättre och bättre dag för dag...

Måste skynda mig att dämpa det griniga från igår. Idag är allt mycket bättre. Ingen huvudvärk. Har ätit extra smör till lunchen (vis av erfarenheten från igår) så jag hoppas att jag står mig länge. De första dagarna var ju allt så himla positivt, och så kan man ju inte ha det jämt. Skulle jag gå omkring och tralla på det viset jämt skulle nog inte minst jag själv undra om det är nåt fel... Samtidigt blev jag lite besviken när jag faktiskt råkade ut för samma saker som alla andra verkar göra. Trodde nog att jag minsann skulle glida in i det nya livet på en räk...ost.

Kroppen känns stadigt bättre - även om det inte är synligt än. Jag är inte riktigt så fixerad vid detta nya liv idag, som jag var för en vecka sedan. Då var det det enda - verkligen det enda - jag kunde tänka på. Nu lämnar jag plats för annat, även om det upptar en del tankekraft fortfarande. Framför allt handlar det såklart om hur man hanterar omgivningen. Hur ska jag göra med barnen? Hur ska man få folk att förstå att det faktiskt ligger vetenskap bakom...?

Fetto

Uuhh. Känns sådär idag. Det KAN iofs ha att göra med att jag har hällt i mig flera koppar kaffe. Får hjärtklappning av det. Och nu är det huvudvärk och lite hunger. Inte så att jag har "syndat" - absolut inte - men är hungrig tidigare än jag brukar. Funderar på om jag ätit för lite fett, eller för lite över huvud taget. Två kokta ägg med majonnäs och en avokado, samt en kopp rött te med grädde till frukost. Och tre smörstekta färska (styvpappa-fiskade) makrillar med extra (stor) smörklick till, till lunch. Får nog se till att sätta i mig nåt mer matigt till middag.

Min mun glappade idag också. Har alltid en tråkig vana att klanka ner på mig själv och idag kallade jag mig "fetto" - trots att jag inte längre känner mig sådan. Jag har inte gått ner så mycket, men det lilla räcker ändå för att jag ska känna mig lättare och bättre. För två veckor sedan VAR jag ett fetto, men kanske inte nu, ändå. Min f d chef hörde mig och blev irriterad för att jag har en konstig självbild och att det är dumt att säga så om sig själv. Det projicerar en bild för omgivningen.

Och det är klart - det vet jag ju. Men samtidigt finns det tendenser att hela tiden småljuga om varandra - "du är VISST smal!" eller "nämen DU kan väl ha medium!" - och dessa är jag så trött på. SÅ konstig självbild har jag faktiskt inte. Jag väger mycket mer än vad folk tror, jag döljer alltid min kropp i icke åtsittande kläder (inte tält, men pösigt), och jag trivs inte med min kropp. Jag känner vad jag känner, och ser vad jag ser i spegeln. Och jag ser mig själv på kort. Det är inte jag som har en konstig självbild - det är de som inte kan låta bli att småljuga för att det ska låta bra.

Men visst sjutton ska jag låta bli att säga så om mig själv. Det är ju helt onödigt. Jag ska överraska dem den här hösten. Allt de trodde att de visste om mig, ska visa sig vara annorlunda.

Tveksam

Nja. Det var inte den bästa LCHF-dagen hittills. Huvudvärken höll i sig hela dagen, och jag hittade en del info på nätet som gjorde mig tveksam.

Det enklaste är ju att bara läsa vad förespråkarna skriver, men jag är så rädd för att bli ett hjärntvättat freak som helt tappar fokus och lägger all energi på min egen hälsa (eller frånvaro av den). Det är lätt att trilla dit på hela kittet på en gång, och då kommer jag inte att orka med mig själv. Iofs är det det som gör Annika D så bra. Det är inte extremt och det är lätt att förstå. Börjar ju förstå att det finns ett gäng "avarter" av samma tankar, men då med olika långt gånget tänk och resonemang. Och så läser man mitt i alltihop en artikel från någon "vanlig" dietist eller kostmedveten person, och då ser det ut som att det finns vetenskapliga belägg för deras teorier också, och till slut vet man inte vad man ska tro. Särskilt när man inte har den piggaste dagen av dem alla.

Åt sushi efter jobbet, och tyvärr känns ju det som en sak jag måste skippa. Eller åtminstone inte äta lika ofta som tidigare. Jag har inte känningar i magen eller så, men jag blir ju hungrig en timme efteråt. Då är det lätt att halka in i gamla tuggvanor igen...

Men jag ger mig inte. Jag är fortfarande inte övertygad från andra sidan om att detta är farligt eller helt fel. Det finns alldeles för många levande exempel på att det funkar för väldigt många.

"Neggig" blir "possig"

Idag har jag huvudvärk. Har ju läst att det kan komma, men det förtar lite av entusisasmen och jag tänker antydningar till negativa tankar.

Så mitt i allt upptäcker jag att jag ändå inte är trött. Trots att jag är hungrig, blir jag inte påverkad mentalt. Men jag går och väntar på det och tror att "nu kommer det", "nu måste jag nog proppa i mig nåt ändå". Låter bli att ta de där vindruvorna eller vad det nu kan vara, och inser att det inte händer något mer än lite kurrande i magen. Jag måste inte äta något.

Jag har en positiv syn på saker. Plötsligt.

De som känner mig vet att jag utgår från det värsta i alla lägen och att jag tar mycket personligt och reagerar i affekt. Åtminstone gjorde jag det. De senaste dagarna har det varit mycket lättare att ta saker med en mer neutral attityd. Med jämnmod, som jag såg någon uttrycka det. Helt fantastiskt!

Tänk om de har fel och vi har rätt?

Har märkt att jag ständigt funderar över detta nya. Förmodligen för att det är mot människans natur att förändra (som jag ser det). Jag har inte alls svårt att ändra mig rent praktiskt. Det är jättegott med ägg, grädde och brie. Men det sitter ju inuti. Jag funderar på hur jag ska förklara mig i olika situationer. Hur jag ska kunna samla tillräckligt med argument för att stå emot - om man nu ens ska försöka stå emot. Jag har ännu inte hamnat i en direkt "moteld", utan rört mig med människor som ändå är lite insatta och lite intresserade. Men en dag kommer jag stå där - och förmodligen tvivla igen. Alltså är det jätteviktigt att suga åt sig all kunskap och information som går att pressa in. För det är där problemet ligger. I teorin, vanorna, mönstret, experternas prestige, människors tro på att samhällets experter alltid har alla relevanta fakta och anpassar sina budskap till oss därefter.

Har experterna verkligen rätt? TÄNK OM DE HAR FEL!! Men inte vågar ändra sig och byta spår av prestige-skäl? Tänk om det är så. Då har de förstört våra liv.

För mig personligen finns det inga problem med min faktiska situation och min kropp. Eftersom jag inte väger mig, vet jag inte exakt, men jag tippar att jag har gått ner ca två kg den här första veckan (uppskattat m h a klämma-och-känna-metoden och jeanspassning). Jag har mer energi än jag någonsin haft. Jag är mätt och nöjd. Jag är piggare, gladare och jämnare i humöret än jag har varit i hela mitt vuxna liv.

Ingenting har försämrats. Allt har förbättrats. Sen i söndags. Har jag fel då...?

Formsvacka

Idag upplevde jag nog faktiskt min första svacka i nya LC-land. Iofs började dagen riktigt bra, när jag mot bättre vetande började berätta för min fd chef och en annan kollega om mina nyvunna kunskaper och insikter. De var - tvärtemot vad jag trodde - genuint intresserade och inte alls fördömande.

Men sen. Efter lunch. Då blev jag lite yr. Sen kom lite huvudvärk. Och jag tänkte att nä, det här är nog inte bra i alla fall. Åkte ut till en av mina andra arbetsplatser och där stod en stor godisskål. Jag tittade på den, kände en aning saliv rinna till, men vände och gick därifrån. Jag var ju inte sugen alls, utan det var mitt gamla jag som instinktivt (kan man skapa instinkter genom felaktigt leverne...eller motsäger det själva begreppet instinkt?) reagerade. Inte så farligt, men det gjorde mig besviken på mig själv.

Sen skulle jag handla och då blev det jobbigt igen. Man ser ju för fasen inte de riktiga grejerna mellan alla light- och dietprodukter. Man måste verkligen leta upp grädden och ostarna som det inte står "mager" eller endast 3% fetthalt på. Då tänkte jag dåliga tankar igen. Gick till kassan och sneglade ner i de andras korgar. Undrar om de kollade lite i min? - Grädde, brie, gräddost, hel-crème fraiche, röd mjölk, boursin-ost, philadelphia-ost etc etc. En stackars purjo och en kvarts vitkål... Undrar om de tänkte som jag brukade tänka. "Fy!". "Har hon inget vett eller förnuft alls, feta människan...!"

Men så blev det lite bättre när jag kom hem, för då låg paketet med Dr Dahlqvists blogg-bok på bordet. Läste lite och det är så lätt att bli peppad igen, när man läser lite där. Tur...

Att välja vem man öppnar sig för

Resonerade lite med "grannan" igår. Hon är med på tåget. Dessutom med mer erfarenhet eftersom hon testat GI lite mer ingående under någon period. Men vi var rörande överens om att det är svårt att prata om med utomstående. Någon hade kommenterat hennes val att ta två laxbitar och ingen pasta. Det var ju "konstigt". Och hon hade försökt prata om LC med en kollega, som angrep henne direkt. Vi kom fram till (igen) att det är lika bra att hålla tyst tills vi kan visa synliga resultat.

Men man hamnar ju alltid i någons frågeskur hur man än beter sig. Eftersom jag blev hungrig efter sushin igår och fyllde på med keso och skinka när de andra åt vetelängd, noterades det och följdes upp med fler frågor idag. Dock blev jag överraskad. Den här personen hade en man som provat GI för att gå ner och var helt inne på tanken att "boosta" viktnedgången för att sedan komplettera med mer bönor och nötter. Hon tyckte inte alls att jag var konstig. Dessutom berättade hon att en av våra kollegor (en läkare!) för ett tag sedan använt sig av stenåldersmetoden - så det kanske gäller att välja sina informationskanaler, helt enkelt! Det FINNS flera "out there" som också är med på tåget. Jag blev ju lite deppig i morse när HL meddelade att hon misslyckats med Atkins och bara luktat aceton. Men nu känns det bättre. Det gäller att hålla tron uppe...

Diet

Så vad äter jag då? Det är faktiskt lättare att tänka på vad jag inte äter, än att lista vad jag äter. Det går ut på att jag hoppar över pasta, ris, potatis, bröd och allt annat som innehåller stärkelse, mjöl eller socker. Man måste inte gå ut så hårt, utan kan ändra gradvis om man mår bättre av det, men jag kände att det var antingen eller, som gäller.

Är ju nybörjare och måste börja samla recept och idéer, men jag upplever att det är mycket lättare att tänka bort kolhydrater helt, än att fundera över proportioner och långsamma/snabba etc. Såhär ser det ut, so far:

• Mycket ägg. Ägg med majonnäs. Äggröra. Stekt ägg. Har nyss lärt mig att ekologiskt odlade ägg innehåller mer Omega 3, så där får det också bli en konvertering. Har inte köpt så mycket ekologiskt tidigare.
• Omjölade såser med fet creme fraiche, riktig grädde, riktigt smör.
• Olivolja och kallpressad rapsolja.
• Kött. Köttfärs.
• Kyckling.
• Fisk (men inte så mycket som jag borde).
• Grönsaker. Försöker hålla mig till ovanjord, som blomkål, broccoli, vitkål, egenodlade tomater (just nu).
• Turkisk yoghurt.
• Ost.
• Så fet mjölk som möjligt.
• Linfrön.

Alltså så tvärtemot vad jag lärt mig, som det går att få det.

Jag har mina små undantag också. Liiite flytande honung på yoghurten på morgonen. Buljongtärningar. Vissa kryddor. Extra grönsaker när behovet blir för stort. Och sushi. Jag har inte fått kläm på hur Sushi står sig i LCHF-branschen. Alltså - det är ju helt uppenbart en massa ris, men det är också en massa nyttig fisk med nyttiga fiskoljor. Hur som helst. Oavsett om det är LCHF eller inte - det kommer jag att fortsätta att äta.

Improvement

Jag har inte vägt mig självmant på 15 år, typ, vilket innebär att jag aldrig kommer att kunna redovisa hur stor den förväntade viktnedgången blir. Jag kommer alltså inte att ställa mig på vågen nu heller, eftersom jag vet att de siffrorna som står där kommer att eka i mitt inre och göra mig så deprimerad att jag riskerar att fasta i de tankarna istället för de positiva och bra. Jag mäter mig inte heller - utan det får bli kläderna som står för referensmaterialet.

Men. Det är ju inte bara utanpå som den här fettiga kroppen förväntas förändras. Jag tycker redan nu - och visst, det kan ju bero på den starka tron lika mycket som att det faktiskt har skett, men det spelar väl ingen roll - att det händer saker med mig. Positiva saker. Som:

Jag blir mätt när jag äter och står mig på det länge. Mättnaden håller i sig.

Jag känner normal hunger. Alltså inte det där suget efter något att stoppa i munnen, utan riktig hunger. Bara i magen. Jag har (tror jag) alltid varit en sådan som krävt regelbundet intag av mat och jag har känt av blodsockerfallen otroligt tydligt. Även omgivningen, eftersom mitt humör och explosiva lättretlighet kom som ett brev på posten när sockerhalten föll. De senaste tre dagarna har jag inte känt av det. Jag är hungrig utan att vara arg...

Jag är pigg när jag kommer hem från jobbet. Tidigare har jag alltid haft stora planer på väg hem, men säckat ihop totalt hemma och inte orkat något. Nu orkar jag göra saker. Jag lagar mat. Jag GÖR. Och när jag är sömnig är jag just det. Inte trött-irriterad som jag alltid brukat bli strax innan läggdags.

Och. Detta kanske är inbillning - det visar sig till vintern - men jag är varm och torr i händer och fötter. Iofs brukar jag kunna vara det så länge temperaturen ligger runt 20-graders-strecket, men ändå. Jag tror - eller VILL tro - ändå att det är så, som det känns.

Tro't den som vill...

Första stegen

Nu har jag uteslutit (så långt det går - jag är inte fundamentalist) kolhydrater i tre hela dagar. Kanske inte låter så mycket, men det är i själva verket en dramatisk beteendeförändring jämfört med hur jag har ätit i hela mitt liv, och jag tycker mig redan känna av förbättringar.

Jag hoppas att detta kommer att visa sig vara det sätt på vilket jag lever hela resten av samma liv. Det enda som kan stoppa mig är övertygande och vetenskapliga bevis för att detta är fel. Än har jag inte sett några sådana, men jag försöker hålla sinnena öppna. Jag tänker läsa på och hålla mig uppdaterad med nya forskningsrön så gott det går.

Det är inte helt enkelt att byta spår sådär rakt av. Jag, som resten av svenskarna, är matad med anti-fett-kampanjer och kolesterolvarningar sedan barnsben. Alla, jag menar alla, runt mig är itutade samma information. Det är svårt att byta spår själv - att titta efter högre fetthalt och blunda för alla nyckelhål, light-produkter och margariner - men det känns ännu svårare att berätta om detta för omgivningen. Det vedertagna sättet att äta och leva är det som alla uppfattar som det riktiga sättet. Att komma dragande med ett tvärtom-beteende är ju som att be om domedagspredikningar och varningar. Alla vet ju hur det ska vara egentligen... Och så kommer jag, som hittills (fram till för fyra dagar sedan) bara har blivit fetare och fetare, med grädde, smör, ingen frukt och ingen pasta. Klart att reaktionen blir "kolla, typiskt feta personer att äta sådär fel".

Alltså håller jag tyst och smyger. Nå - visst - jag bloggar. Det är kanske inte så tyst, men SÅ många läsare har jag inte och det är lättare att förekomma kritik och ifrågasättande här, än i fikarummet på kontoret.